Sitter på bussen på väg hem från Kalmar. Jag har varit hos min samtalskontakt. Har bokat in två tider till innan hon går i pension. Jag har gått hos henne i snart 16 år och hon har varit ett stort stöd I mitt vardagliga liv. Den timmen jag har suttit hos henne och pratat har sedan följt mig under dagar gång tills nästa gång jag kom till henne.
Ja jag har haft mycket stor hjälp av henne. Kommer sakna henne men jag önskar henne ett långt pensionsliv ☺
Jag har kommit långt på min resa sedan jag kom till Öland. Vägen har varit kantig men det har gått. Jag har dslat, men har tagit mig upp igen. Jag känner mig stark jämfört innan jag kom till ön för 16 år sedan.
Ibland så kan jag tänka tillbaka till då jag var barn. Känslan av tomhet som fick mig att tänka att jag var överflödig, oönskad, oälskad och mest i vägen. Osäkerheter som ständigt följde mig. Detta följde mig in i vuxenlivet. Jag har gjort val i mitt liv som kanske inte helt var genomtänkta men jag har försökt göra det bästa av det möjliga.
Än idag kan dessa känslor som jag hade som barn komma tillbaka till mig. De kan få mig att känna att jag är en för mycket. Jag är inte viktig. Ibland så kan jag till och med tro att det är så.
Min terapeut brukar säga: En traumatiserad hjärna för traumatiserade val.
Ändå så känner jag skuld ibland.
Nu är det vår och det är min tid på året som jag börjar se ett ljus efter vår långa mörka vinter. Det är nu jag brukar säga: Det kan bara bli bättre!
Visst är det väl så?! Allt kan bara bli bättre!
