Har sovit dåligt i natt. Hade en konstig dröm. En pojke var besatt av något och jag röjde runt i mitt sovrum. Hittade inte mina saker och hade denna "varelse" efter mig. Drömmarna kan se olika ut men samtliga har något gemensamt. Jag blir jagad av skuggor och hur jag än springer så kommer jag ingen vart. Mardrömmar är långt ifrån roliga att ha för drömmen slutar inte när man vaknar utan känslan den ger sitter kvar ett bra tag.
En av mina hemuppgifter som jag fick från terapin är att bemöta mig själv med värme. Jag ska tänka på tonläget jag riktar till mig själv. Det är jag fruktansvärt dålig på. Vända värmen mot mig själv när man anser att man inte är värd den värmen är inte så lätt.
Inte så lätt är dessutom ord jag inte ska använda. Helst i alla fall. - Säg som det. Hur var det? Ja den meningen får jag höra lite då och då. Mitt svar blir: - Det var/är för jävligt.
När jag säger det så känns det som att jag förstorar upp hur det var. Hur det är. Ingen annan såg det jag såg.
Sedan jämför man. Var en händelse värre än den andra så bleknar den första bott och man tänker att det inte var så farligt då. Men känslan i kroppen säger annat.
Jag använder tydligen ordet man en hel del istället för att säga jag. När man/jag använder ordet man så blir det som det gäller en i mängden. Jag är så personligt.
Ja det var lite svammel för dagen. Skönt och få skriva av sig ibland.
Vi har spelat lite spel här hemma. Jag och några av barnen. Nu blir det att ta det lugnt och lyssna på tystnaden. Ha en fin dag!
