Gå till innehåll

Drömmar om giftemål?!

När jag var barn så hörde man många av tjejerna vilken deras högsta dröm var. De ville gifta sig och man kunde höra hur de ville ha det. Jag var aldrig en bland dom. Varken med dom eller delade deras drömmar. Att jag inte var med dom var att jag aldrig kände att jag tillhörde deras skara. Jag kände mig alltid utanför. Sedan var inte en av mina drömmar att gifta sig. Då var man ju tvungen att ha en pojkvän och det skulle jag aldrig ha! Ändå sitter jag här idag med sju barn 🙂

Oavsett antalet barn så var aldrig min dröm som barn att giofta mig som vuxen. När min första man friade så sa jag nej. FLera gånmger. Jag ville absolut inte gifta mig. Och vad gjorde jag? Jo jag gifte mig. Mot min vilja. Det var inte som så att någon satte en pistol mot huvudet och tvingade mig att säga Ja utan tvånget satt i annat. Jag kände mig tvingad. Jag trodde att ett gifdtemål skulle bli svaret på alla mina påroblem...med denna man. Så dum man var!

När ett problem blev löst så dök det upp minst två till. Jag blev aldrig fri. Meningar som: Hade du inte gjort det här så hade jag inte behövt att göra det här. Hade du inte sagt det du gjorde så hade jag inte behövt att göra detta...tillhörde min vardag. Det gick inte en enda dag som det kom olika varianter av dessa två meningar. Så hur man än vände och vred det så var allt som skedde mitt fel. Fast jag förstod inte då vad jag hade gjort för fel. Det gör jag inte än idag.

Men de frö som denna man sådde får jag skörda än i dag. Det bara växer och växer och fast jag drar bort och skövlar bort så finns det kvar. Hur ska jag göra för att få bort mina känslor som detta ger? Ja det håller jag på och bearbetar nu. Inte så lätt kan jag säga.

Men det var inte med denna mannen som allt började utan det började redan sedan jag var barn. Då när livet egentligen precis hade börjat och allt skulle vara roligt. I stället för att känna mig trygg inombords så gick jag med en ständig rädsla. Ibland var kanske rädslan obefogad, jag vet inte faktiskt, men allt det som jag varit med om har satt sina spår i mig. Det finns många hack i min själ. Jag gör allt för att de ska läka och blekna. Det är ett hårt arbete.

Det som jag tycker är mest för jävligt i det hela är att de som gett mig dessa sår tror inte att de har gjort något alls. Allt jag säger är rena lögnerna. Enligt dessa män. Men varför i hela friden skulle jag ljuga om något sådant? Vad skulle det ge mig? För min sanning har bara gett mig olycka och stora sorger. Jag skulle aldrig i mitt liv välja detta mående om jag hade kunnat välja själv. Då hade jag sprungit på små rosa moln och känt mig lycklig hela tiden.

Inte bara negativt

Jag har alltid försökt att se det positiva i det negativa. Det är en överlevnadsstrategi kan man säga. Så vad är det positiva i det jag har fått varit med om?

Jag har försökt att bemöta varje enskilt barn och gett dom all kärlek jag bara har kunnat. Jag har funnits där för dom i vått och torrt. De har fått all min tid och jag har lyssnat på vad dom har att säga. Inför varje information så har jag förtsökt att ta till mig det som sagts och sedan efter jag tänkt igenom allt så har jag tagit ett beslut.

Sedan är jag inte mer än en människa. Jag har många fel och brister. Jag har klantat till det även när det gäller beslut kring mina barn men en sak är säker. Oavsett vad jag än har gjort så har jag gjort det för all den kärlek som jag känner för mina barn. I slutändan så har det blivit bra. Egentligen ser jag inte som att jag har klantat till det. Jag har haft två valmöjligheter och jag valde det bästa i den givande situationen.

Visst finns det stunder där jag tänker frågorna: Varför gjorde jag så? Kunde jag ha gjort något annat? Något bättre? Har jag varit en bra mamma trots allt? Har jag verkligen gett mina barn allt jag bara har kunnat? Inte i materiella ting utan i kärlek och som närvarande mamma.

Jag hoppas verkligen det!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: