Då har jag kommit till blad 10. Det går sakta framåt. Att skriva om sig själv är svårt. Det svåraste är att bemöta allt ännu en gång men jag tror att det är nödvändigt. Det är skönt att bara få ur sig det man går och bär på. Jag skriver för min egen del, men så klart har jag i tankarna med att jag är inte ensam. Kan jag få ett annat offer att förstå att han eller hon inte är ensam så har jag uppnått ett av mina mål.
Det är ju oftast som så att man tror att man är ensam i allt det som händer. Man skäms ju för att prata om det så man får inte veta om det verkligen inte är någon annan som är eller varit med om samma sak.
Jag hade kunnat ge allt om jag hade haft någon under min uppväxt som jag kunde prata med. Jag fick det senare i livet men jag hade behövt det när jag var ett barn. Det var inte alltid så enkelt att leva med den skam som stämplades i mig. Jag kände mig alltid äcklig och jag kände mig aldrig normal. Vad nu normalt var vet jag inte men jag vet bara att som jag kände mig kunde inte vara normalt. Jag mådde inte bra helt enkelt.
Att sedan växa upp med att jag var en lögnare gjorde ju inte saken bättre. Jag ljög inte men andra runtomkring mig sa att jag ljög. Hur de nu skulle kunna veta för de var inte där. Det är många utsatta som inte vågar stå för det dom varit med om. Jag var en bland dom för längesedan men efter ett tag så stod jag faktiskt på mig. Det var dock inte förrän det kom fram. Men ändå. Jag stod på mig och gör det än idag. Jag har förlorat många släktingar på vägen men det spelar inte mig någon roll idag. Jag vet vad jag är idag och jag klarar mig utan dom.
Att känna sig älskad var något som jag faktiskt inte gjorde under min uppväxt. Det som hände mig tog för mycket av mig och jag kände mig alltid i vägen. Kanske är det därför som jag nu i vuxen ålder har svårt för att tro att andra kan älska mig. För vem vill älska någon som mig?
Jag skämdes mycket över mina känslor och tankar. Det gör jag än idag men ibland så kan jag faktiskt övertala mig själv om att det är inte samma sak att känna och hur det är i verkligheten. Det sitter i mitt huvud försöker jag säga. Ibland lyssnar jag. Ibland så tar känslorna över och jag går ner mig i en depression. Livet är en kamp.
För er som inte varit i samma sits som mig har svårt att förstå. Jag vet det. Jag är oerhört glad över att ni som fått leva ett normalt och hälsosamt liv. Det jag varit utsatt för önskar jag att ingen skulle få uppleva. Ändå så vet jag att just nu denna stund så finns det barn någonstans i vår värld som råkar illa ut.
För er som tror att allt är över när ett övergrepp är över så kan jag berätta att ni har så fel. Allt har bara börjat. I resten av ens liv ska man få kämpa för att få må bra. Kunna lägga allt bakom sig. Kunna gå till affären utan att behöva känna någon doft som påminner om förövaren. Slippa se bilar som påminner om händelser som hänt. Denna lista kan göras lång. Det finns mycket i ens vardag som påminner mig om vad jag har varit utsatt för. Det räcker ibland att jag ser en påse med ris eller pasta. Varför? Ja det kommer hamna i min berättelse om mig. Inte för att den kanske kommer läsas av folk eller ens bli bra, men jag har fått ur mig det jag bär på och svaret på varför jag har formats som människa på det sätt jag är. Låter det konstigt? Eller låter det rimligt?
Har du läst ända hit? Då har du varit duktig 🙂
Önskar er alla en fin eftermiddag och kväll. Sköt om er <3
