web analytics
Gå till innehåll

En daglig kamp

I natt blev det inte många timmars sömn. Vaknade runt 03:30 och var vaken några timmar innan jag lyckades somna om. Gick upp i morse och såg vita flingor falla från skyn. Hmmm...kanske blir det vinter ändå innan våren kommer. Tack och lov så lägger det sig inte så än finns det hopp.

Var hos min samtalskontakt igår. Jag behövde verkligen det. Ångesten kom som ett brev på posten på vägen men jag överlevde ☺ Men det är jobbigt att sitta i en full buss, naturligtvis längst in med men då hade jag i och för sig turen att kunna titta ut istället. Väl av bussen så kom klumpen i halsen, svårt att andas. Pulsen steg och jag försökte tänka: andas in genom näsan och ut genom munnen. Satte hörlurarna i öronen och spelade stillsamma countrylåtar som hjälpte mig att tänka på annat.

Jag har en sådan trötthet som inte går att vila bort. Depressionens fel. Jag vill bara få kunna känna mig frisk en hel dag. Ärligt talat är det inte så många minuter om dygnet som jag gör det. Värken finns ständigt i kroppen och känslor som hopplöshet, likgiltighet finns där hela tiden.. Jag har en daglig kamp. Ibland även på nätterna för då hemsöks jag i drömmarna av män som skadat mig under årens gång.

Vem kan älska någon som jag?

Jag brukar säga att min resa mot mänskligt fördärv började när jag var sex år gammal. Jag måste tänka tillbaka till platsen där jag har som jag vet är mitt första minne. Hur rummet såg ut. Därifrån så skattar jag min ålder till sex år. Första minnet som dyker upp är i ett sovrum i ett hus som finns i en byhåla. Där gick jag i sexårsgruppen.

Jag var ett barn som skulle bli berövad sin barndom, sedan sin ungdom och sedan för att kämpa sig igenom mitt vuxna liv. Stå emot vuxna människor som kallade mig för lögnare. Än idag får jag höra att jag inte talar sanning. Förklara för mig vad jag skulle tjäna på att säga att jag varit utsatt för sexuella övergrepp som barn om jag inte hade blivit det??? För mig är frågorna: Hur kunde vuxna människor förbise det??? Varför var det ingen som ingrep? Innan dom visste så förstår jag att det var svårt att göra något men när det blev känt?! Varför valde folk att blunda? Var det lättast att säga att jag ljög?

Många frågor. Får jag någonsin svar? Det är kanske inte mycket jag vet men en sak vet jag: Det som jag varit utsatt för har format mig som människa. Jag har gjort många misstag men många av dom hade säkerligen aldrig hänt om jag hade fått en normal uppväxt. Jag hade förmodligen haft ett högre värde på mig själv. Kanske hade jag till och med älskat mig själv. Tyckt att även jag var värdefull och värd att älskas.

För vem kan älska någon som mig? Den frågan ställer jag mig själv oftast. Alla tankar, funderingar som virvlar runt i mitt huvud ibland tar all energi. Tyvärr så kan jag inte alltid stoppa tankarna. Jag dalar ner och blir besviken på mig själv. Jag borde veta bättre tänker jag. Men livet är inte alltid så enkelt.

Det blev ett personligt blogginlägg idag med mina innersta tankar. Jag har lovat mig själv att inte försöka skämmas. Jag har inte gjort något fel. Jag var bara ett barn trotts allt.

Ha en fin dag. Tänk på att du är värdefull ❤

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.