Denna helgen kommer man aldrig att glömma. Den har satt sina spår i både hjärta och själ. Det hela började i fredags då jag fick veta att min bästa vän gått bort. Hon led av en obotlig cancer som satt i huvudet. Det var flera år sedan hon fick den första diagnosen och jag kommer aldrig glömma den dagen hon ringde när hon fått besked om sin första tumör. Hon bad mig sitta ner och det gjorde jag. Jag försökte att inte börja gråta för jag ville ju vara stark för hennes skull.
Visst visste man innerst inne att det kommer sluta illa en dag men jag trodde och hoppades på att det skulle dröja många många år innan man fick ett dödsbesked från hennes barn. Carina blev bara 46 år. Det är så sorgligt och så fruktansvärt tragiskt. Jag känner en sådan stor sorg så det känns som att hela jag ska sprängas. Denna underbara kvinna var värd så mycket mer än det hon fick! Hon var värd livet!!!
Jag fick en sådan ångestattack när jag fick veta att hon gått bort. Det var så många känslor som bara kom över mig på en enda gång. Jag var så ledsen, så arg och så förtvivlad. Ledsen för att min bästa vän gått bort. Arg för att hon inte fick fler år. Förtvivlad av hela den situation en sorg ger.
Ena stunden känns det bra och jag tänker att hon har det bra nu i alla fall. I nästa stund så kommer saknaden över en. Vi träffades inte så ofta men vi visste vart vi hade varandra. Vi pratade i telefon och vi skickade sms och meddelanden på Messenger ibland. Sist vi träffades var runt alla hjärtans dag förra året. Jag köpte en bukett rosor till henne och hon blev så glad.
Vi bor inte så nära varandra....eller bodde heter det numera. Men i februari förra året så bodde vi under samma tak i 11 dagar och vi fick lite ensamtid då faktiskt. Det håller jag varmt kvar i mitt minne. Vi pratade och skrattade om allt möjligt. Både roliga saker och lite mindre roliga saker. Vi kunde prata om allt.
Min yngsta son fyllde 10 år i lördags och då skulle man försöka vara glad och göra hans dag rolig och minnesrik. Det var inte lätt. Det fanns stunder som jag bara ville skrika rakt ut men i stället så fick man bita ihop och göra Pontus dag mysig. Det blev en bra dag trots allt. Det är jag glad över för Pontus skull.
Han blev hyllad av sina nära och kära. Hans mormor och hennes man, moster och morbror hyllade honom fast de var 30 mil ifrån. De skickade över pengar som han kan köpa sig något för. Alla hans syskon var här och det uppskattade han. Tyvärr så fans det ingen farmor som gratulerade honom. Tråkigt men sant. Hon bor enbart 3-4 km härifrån. Frågan är om han ens var i hennes tankar. Tror inte det faktiskt. Hade han varit det så hade hon i alla fall ringt för att gratulera honom. Men det kostar väl för mycket!
I går åkte hela familjen till Skälby gård. Det är en 4H gård. Vi tittade på djuren och barnen lekte på lekplatsen. Ja det var faktiskt inte bara barnen som lekte utan det gjorde även de stora barnen. Härligt! Till och med Fredrik lekte hahahaha.
Vi hade fika med oss och det var skönt och värma kroppen med lite kaffe.
Idag är det måndag och barnen går i skolan och jag sitter här hemma. Jag är inte ensam hemma men jag känner mig ensam. Det fattas mig något och det är min bästa vän. Livet är inte rättvist. Det är bara så!
Bilderna nedan är från gårdagen
