web analytics
Gå till innehåll

En naken sanning

Jag hamnade i en tråd på facebook om psykisk ohälsa. Jag har levt med depression och ångest i flera års tid och det är inte alla som förstår hur det är att leva med det. Inte så konstigt för har man aldrig själv varit där och mått så så har de svårt att förstå. Många tycker att det bara är att rycka upp sig. Ja tänk om det hade varit så enkelt?! Ibland undrar jag om folk verkligen tror att man vill må så här med flit?!

Jag har levt med återkommande depressioner sedan ungdomen och när jag skulle bli 28 år trodde jag att jag skulle dö. Jag kunde inte lägga ner mitt huvud på huvudkudden för jag kunde inte andas. Denna gången är det jag tror var min allra första panikångestattack. Det är nu 20 år sedan.

Alla vet inte vad en depression grundar sig på och det kan vara nog så jobbigt. Det är inte alltid man vet varför man får en panikångestattack i heller. Jag fick min första ute bland folk när jag satt på ett fik med en kompis. Mamma ringde och helt plötsligt så fick jag en sådan stor panikångestattack så jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag grät och min kompis tog telefonen och jag sprang ut. Folk tittade på en och jag undrar vad de egentligen tänkte. Sedan dröjde det länge innan jag gick ut och fikade igen.

Idag går jag sällan bort någonstans faktiskt. Det underlättar måendet på kort sikt men på lång sikt så blir man hämmad. Det är jobbigt att träffa folk och man känner sig väldigt utstirrad. Naturligtvis så är det något som enbart sitter i ens huvud men vad hjälper det i den stund som är?! Absolut ingenting. Man börjar tro att de gör det och sedan så tror man sig veta att de faktiskt gör det.

Jag ringer sällan till folk. Det är bara om jag absolut måste. Det är inte för att jag inte vill prata med dom utan för att jag faktiskt inte orkar. Folk skulle bara veta hur jobbigt det är att ibland få fram några meningar. Det tar musten ur en. Som sagt...de som inte varit där vet inte hur det är. Energin i kroppen tar slut. Tröttheten kommer som ett brev på posten och allt man gör går i ultra men det känns som att man har jobbat i maratonfart.

Jag går till affären. Ja, bara om jag måste. Helst inte för det innebär att jag måste ut bland folket. Jag tycker inte alltid om människor. Hemsk människa jag är, men det är inte för att jag tycker illa om dom utan för att jag måste trängas bland dom.

Denna dystra kalla årstid är inte min favoritårstid. Visserligen så har vi inte så många turister i stan men det är kallt och mörkt. Jag älskar värmen så jag längtar till sommaren. Nackdelen är att turisterna stormar vår ö. Det är sällan jag går genom stan under vår och sommar.

Förr var jag otroligt social av mig. Jag var ute och dansade och pratade med folk. Kunde hälsa på främlingar som jag inte kände och det med ett leende på läpparna. Idag tittar jag mestadels ner i marken. Har svårt för att ibland möta folks ögon. Inte för att jag har något att dölja utan för att jag inte vill att de andra ska se mig. Vilket de gör ändå men inte mitt innersta jag.

Andra kan få mig att känna mig som en dålig person. Att jag är något som jag egentligen inte är. I en period då jag mår som sämst så kan dessa människor få mig att verkligen tro på deras åsikter. Att jag är det som de tycker att jag är fast jag egentligen inte är det. Låter det struligt?

Jag vet att jag är en bra maka, en bra mamma, den bästa mamman till mina barn. Det är när jag mår bra, men människor kan få mig att undra och tro tvärtom när jag mår dåligt och då mår man ännu sämre för man tror verkligen på det. Till sist så kan man börja tro att familjen hade haft det ännu bättre utan mig och ibland kan det vara svårt för vänner och familj att faktiskt motbevisa det.

Livet är en enda stor kamp och den kampen kommer aldrig ta slut men den kan lindras. Under årens gång har jag fått redskap som jag kan ta till, men fast man ibland har redskapen så kan man glömma hur man ska använda sig utav det. Allt blir för mycket och orken tar slut. Många tror att man inte ens försöker för de ser ingen skillnad men herregud, de skulle bara veta!

Varje dag är en kamp. Ibland är det svårt att ta sig ur sängen. Ibland så har jag svårt för at ligga kvar. Uppe tidiga nätter och kan inte sova. Tankarna lever sitt eget liv och det gäller att sortera ut dom. Samtidigt så ska man fungera som människa i ett hem med barn. Det går, men det kräver en hel del energi. Men jag klagar inte utan jag bara förklarar hur det är nä'r man lever i en vardag med ångest och depression.

Utöver detta så lever jag med ett förflutet som inte varit en dans på rosor. Levt i ett destruktivt förhållande där psykisk och fysisk misshandel blev en vardag. Övergrepp av olika slag däribland sexuella övergrepp. Det sistnämnda var min vardag redan sedan tonåren. Det är inte så konstigt att man får leva med ångest och depression. Ibland är det konstigt att jag faktiskt fortfarande står på benen. Man är starkare än vad man tror med andra ord.

Ni som tror en massa om andra människor. Ni vet inte vad de har varit igenom. Tro inget i förväg utan ha ett öppet sinne!

Har du läst ända till slutet så har du varit duktig 🙂 Sköt om dig!

36 reaktioner på ”En naken sanning

  1. Julia

    Jätte bra skrivet. Man ska aldrig döma någon i förväg bara för man hör saker. Bättre att bilda sig en egen uppfattning och få höra från personen själv hur det ligger till ❤

    Svara
  2. Lillan Kind

    Jag tycker att det ofta verkar vara så överlag att folk inte förstår det dom inte kan se eller inte har upplevt själva. Om man går med ett synligt bandage eller haltar kraftigt, får man oerhört mycket lättare empati och förståelse än om man har ont i själen eller något dold fysisk smärta.

    Svara
    1. Lisa

      Tyvärr så är det oftast så. Det man kan se o ta på så att säga är lättare att förstå sig på.

      Svara
  3. Michelle

    Ja det är jobbigt när det händer utanför ens hem . Och speciellt om man inte själv vet först och främst inte var det är . Men det är viktigt att inte låta ångesten ta över rädslan utan fortsätta gå o fika . 💕

    Svara
  4. Mrs.Kjellström

    Aldrig att man ska ha förutfattade meningar om andra människor man inte vet något om. Man vet aldrig hur andra mår då de flesta av "sjukam" inte syns på utsidan. SJ blir jag alltid extra nere på hösten/vintern så de e ganska vanligt pga mörkret

    Svara
  5. emma-matilda

    Jag kan inte ens sätta mig in i det du skriver, jag önskar jag kunde det för det hade varit så mycket lättare att förstå dem i sin omgivning som faktiskt mår precis så som du skriver om.
    Skickar en massa kramar <3

    Svara
  6. Hannas krypin

    När jag läser det här inlägget inser jag att jag inte har en aning om hur det är att vara deprimerad på riktigt. Mina dåliga dagar är ingenting i jämförelse. Du är stark som skriver det här inlägget. Att du öpppnar upp dig för oss som du inte känner. Jag vill bara ge dig en kram! <3

    Svara
    1. Lisa

      Tack så mycket. Det är som med allt annat mycket olika för människa till människa om hur de mår. Tack för kramen. Den värmer. Kram

      Svara
  7. Kirsi

    Jag känner igen mig i så mycket av det du skriver. Samhället överlag har ingen förståelse alls när det kommer till psykisk ohälsa. De flesta förstår inte och de strukturer och system vi har igång motverkar både förståelse och livet med psykisk ohälsa. Tack för att du delade med dig av din berättelse. Den behövs. Vi som vet hur det behöver göra det vi kan och orkar för att sprida kunskap. Ta hand om dig. <3

    Svara
    1. Lisa

      Tack så mycket. Det är oerhört viktigt att sprida vetenskap för många vet inte hur det är. Sköt om dig ❤

      Svara
  8. Sarah

    Jag vet inte hur det är att leva med det för jag har alltid mått bra 🙂 Förstår att det är riktigt jobbigt :/ Trodde bara inte att det var så många som kände likadant 🙁

    Svara
  9. Jennifer

    Helt sjukt är det att vissa tror att det enbart är att rycka upp sig.. Jag blir mer inåtvänd när jag är i sådana personers närhet 😦
    Hemskt med panikångest, har fått två sådana attacker och jag trodde bokstavligt talat att jag skulle dö 😦

    Svara
  10. Amanda

    Jag lever själv med ångest och jag känner igen mig så mycket i det du skriver. Det är en kamp med ångesten och tankar som inte vill lämna en. Vet också hur det känns när man tror att ångesten har rätt, när man inte orkar stå emot den. Det är som du säger det är en kamp och det tar energi.

    Svara
  11. Åse

    Helt riktigt. Man är starkare än man tror. DOM som inte har ångest eller depression har ingen aning om hur de är att leva med de. ♡

    Svara
  12. Kamilla

    Jag upplever också att folk säger jag inte vet eller är lite skraja när någon säker att de lider av depression och psykisk ohälsa. Alla vi som lever med dessa symtom måste våga stå upp för visa och ta bort den negativa stämpeln på sjukdomen. Bra inlägg.

    Svara
  13. Emma

    Ett väldigt bra inlägg. Rakt ifrån hjärtat. Jag lider också av depression och ångest och känner igen mig så väl i det du skriver. 💕💕

    Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.