Sitter här i det tysta. Har precis kommit hem efter en promenad med Ariel, min dotters hund. Som vanligt är jag slut i huvudet. Så brukar det vara efter terapin. Idag var det annorlunda. Istället för att tänka och känna så tog terapeuten fokus på vad kroppen ville där och då men som jag inte kunde. Det kom fram en del som jag själv inte visste något om, eller har tänkt på. Hjärnan synkar inte med kroppen riktigt.
Ibland känner jag mig så låst. Jag skulle lika gärna kunna sitta i en kista och inte kunna ta mig ut. Det är så jag känner det inombords ibland. Denna terapi kör slut på mig ibland men jag lär mig mycket om mig själv. Ibland vill jag bara ringa och avboka. Säga att jag avslutar det här, men i nästa sekund så tänker jag att denna ångest, dessa tankar ska inte vinna. Det som har varit har varit. Jag tar lärdom av det. Framtiden är min och jag vill välja hur jag ska ha den. Dock så vet jag inte helt säkert hur jag vill ha den riktigt.
En sak i taget. Ett steg i taget!
Det är så mycket som händer runtomkring mig nu. Saker jag inte kan påverka. Jag känner att med allt jag har runtomkring mig med barn och barnbarn samt mig själv så måste jag börja prioritera.
Känns som jag tjatar på men det är skönt ibland och skriva av sig. Har börjat tänka på om jag ska fortsätta med min bok som jag började skriva på när jag började på denna terapin i juni förra året. Saknar att skriva ibland. Ofta när jag sätter mig för att börja skriva så är det som att det blockeras. Helt plötsligt så har jag slut på ord. Men det går lättare när jag skriver via mobil fast det hade varit smidigare att sitta vid datorn.
Var med i en novelltävling förra året och vinnaren presenteras den 14 februari. Är helt övertygad om att jag inte vinner men det var roligt att få utlopp i form av text. Även det är en bearbetning.
Nu ska jag ta en kopp kaffe. Ha en fin dag och sköt om dig!
