En saknad puzzelbit

Sitter här med en kopp kaffe och känner mig lite bortskämd. Min bror Peter och hans sambo har tagit med barnen på en promenad. Tvillingarna ska till fritids så de lämnas där. Här sitter jag i lugn och ro och smuttar på mitt kaffe. Jag har Diana som sällskap men det känns ändå en stor tomhet inom mig. Den tomheten går inte att beskriva och den går inte att fylla ut heller. Puzzelbiten är borta för alltid. Var det så här det skulle kännas att bli ensam kvar?

Nej jag är inte ensam. Jag har min familj som står vid min sida men de kan inte fylla ut den puzzelbiten som saknas men de står där och tar emot mig när jag faller.

pappa har varit sjuk den mesta delen av sin levnadstid. Vissa tillfällen har det varit bra och vissa tillfällen så har det varit hårfint att han har klarat sig. Det har varit många turer och pappa har verkligen varit stark. När han bodde i Eslöv var han mycket sjuk i flera omgångar. Det var infektioner efter infektioner och ovanpå allt så orkade hans hjärta inte längre. Han var tvungen att få en pacemaker inopererad men han var för svag för en operation. Till sist så var de tvungna att chansa och pappa klarade det tack och lov.

Sedan han flyttade till Öland så har han inte varit så sjuk som han var i Eslöv. Vad det berodde på vet jag inte men jag såg att pappa blommade upp. Speciellt när han kom in till Borgholm och hade oss ännu närmare. Vi hade större möjlighet att ta med honom ut. Visst blev han sjuk och fick åka iväg men inte så ofta som det var när han bodde i Eslöv.

När man satt här hemma i ensamhet de gånger han var i Kalmar på sjukhuset så funderade man mycket. Naturligtvis var man orolig och man undrade vilken dag på året det tragiska skulle ske. Man har gått igenom alla dagar tidigare och man visste att en av de dagar så skulle man få känna världen rasa. Att det skulle bli den 24 juli 2011 blev en chock med tanke på att han var så pigg två dagar tidigare.

Det kan verkligen gå fort. Jag tycker att man ska ta det till sig och tänka över vad man prioriterar här i livet. Jag vet att jag prioriterade rätt och jag vet att jag har ett rent samvete. Jag gjorde verkligen allt för pappa och han visste det. Han litade på mig 100 %. Han sa flera gånger att jag var den enda han litade på. Det kändes bra då och det känns bra idag.

Pappa ska snart begravas och det kommer att bli en mycket tuff och jobbig dag. Jag har varit med på hela hans resa och det är jag glad för. Jag satt vid hans sida när han tog sitt sista andetag och det gjorde han vilande i min famn. Jag fanns där när han skulle få på sig sina egna kläder och jag valde ut kläderna med omsorg. Jag tog de kläder jag visste att han trivdes i. När det var dags att lägga honom till ro i sin kista var jag med och såg så att han fick det bekvämt i sin bädd och jag rättade till hans kläder och kammade hans hår.

Robin ville se sin morfar en sista gång och det fick han göra med mig vid sin sida. Ännu en gång fick jag se min älskade pappa och ännu en gång kunde jag inte förstå att han inte längre finns vid min sida kroppsligt. Vi satt en stund och pratade och vi hade pappa närvarande och jag såg på pappa att han hade fått ro. Han hade fått sin vila.

Vi vandrade på kyrkogården igår. Jag och mina barn samt Diana, Peter och Jenny med barn. Vi gick runt och tittade och man var medveten om att pappa ska snart ligga där han med. Att jag skulle känna en stor tomhet det visste jag men att det skulle göra så här ont kunde jag aldrig föreställa mig. Visst visste jag att det skulle göra ont men detta är oändligt.

Det sägs att när ett barn föds så dör en annan och det sägs att det går tre åt gången. Det kom en liten gosse in i familjen för ca 2 månader sedan och min moster och min faster dog med ett halvår efter varandra. Räknar man med pappa där så har vi haft tre som har gått bort på ett år.

Jag är iaf säker på att pappa blev mycket väl omhändertagen i himlen.

Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen 😀 eller pusha vidare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *