web analytics
Gå till innehåll

En saknad så stor

Det var fredag. Solen lyste med sina strålar och barnen lekte i gräset. Vi hade fikat och pratat bort en stund. Vi träffades varje dag, antingen hos dig eller hos oss. Ibland blev det en tur ner till stan. Det blev glass och bullar fast vi båda egentligen inte skulle ha då vi var/är diabetiker men vi syndade ibland.

Denna fredag hade jag med mig både kaffe och bullar. Du hade ont och fick morfin. Det hjälpte lite grann. Trots din smärta så tyckte du att stunden var härlig. Du såg barnen leka i gräset. Du tyckte om att ha dom nära dig.

Det började närma sig hemgång och jag körde in dig till din plats. Du skulle få din kvällsmat.

Jag tog barnen och gick hem. Fredrik skulle ta småkillarna till cirkusen och jag skulle med tvillingarna på bion. Sista filmen med Harry Potter skulle visas.

Kvällen gick och vi kom hem nöjda efter både cirkus och bio. Vi lade oss trötta och väntade in en lördag som skulle bli en lugn dag. Trodde jag.

Kl var 07:26 när min mobil ringde. Sköterskan i andra sidan luren sa att du inte mådde bra. Du hade blivit sämre sedan gårdagen. Jag förstod ingenting, vad då sämre? Du mådde ju bra kvällen innan.

Jag skyndade dit. Träffade en annan sköterska som såg förvånad ut. Är du redan här frågade hon. Jag tänkte att sköterskan som ringde hade fel. Kanske mådde du fortfarande bra. Då kom sköterskan som ringde in och berättade att du var medvetslös.

Jag sprang in och såg dig ligga i sängen. Du var inte vid medvetande. Jag satt vid din sida hela dagen. Kvällen kom och du sov fortfarande. Jag baddade din panna. Höll din hand. Natten kom och läget var oförändrat. Hela natten satt jag vid din sida och höll din hand. Dagen kom och läget var oförändrat. Men runt lunchtid så öppnade du dina ögon. Du kunde inte prata men dina ögon sa allt. Jag kunde se i dina ögon att du kände dig trygg.

Den enda gången jag vek från din sida var när sköterskorna skulle vända dig och när jag gick iväg hem för att duscha. Jag hann precis duscha klart när sköterskan ringde. Så fort jag inte var närvarande så blev du orolig. Jag skyndade mig tillbaka.

Jag satte igång din CD med Thore Skogman. Nynnade till musiken, höll din hand och baddade din panna. Kammade ditt hår. Du var så noga med ditt hår och du var så fin.

Du somnade till en stund. En sköterska kom in med en kopp kaffe. Åh du är en ängel sa jag då jag var så kaffesugen. Jag hade suttit vid din sida i 33 timmar. Visst var jag trött men det var en annan sorts trötthet än vanligt.

Jag satte ner kaffet på brickan. Tittar upp och ser dina blå ögon. Men har du vaknat frågar jag och reser mig upp. Du stänger ögonen och jag ser att något händer. Det som jag har fasat för. Den stunden som jag inte önskar någon. Jag tar dig i famnen och pussar din panna. Ditt sista andetag tog du i min famn.

Jag visste att denna stund skulle komma. Har försökt att förbereda mig men ändå så blev jag chockad. Ringde på klockan och en sköterska kom in. Klockan var 14:20.

Livet tog en vändning och min vardag rubbades ordentligt. Istället för att besöka dig så fick jag tömma ditt rum. Jag var med och klä dig och lade dig i kistan. Din cowboy hatt la jag ner tillsammans med dig. Personliga brev och teckningar från barnen och mig. Ett foto med oss alla lade jag också ner. Jag lovade att vara med på hela din resa. Det sista jag gjorde innan jag stängde locket var och kamma ditt hår och ge dig en puss på kinden.

Livet blev aldrig som förr. Jag kunde titta ut på folk och tänka att livet går vidare men jag är fast i en bubbla. Den bubblan kan jag hamna i än idag. Det har snart gått 8 år sedan men sorgen finns kvar. Tomheten likaså.

Vid denna tiden för 8 år sedan så visste vi att cancern skulle segra, förr eller senare. Det kändes tungt för visst var du värd bättre. Du hade ett tufft liv bakom dig och nu skulle du även få denna helvetes sjukdom. Jag grät men vad hjälpte det. Det enda jag kunde göra var att stötta dig, finnas för dig, göra dig glad och det blev lite lättare för dig. Du kunde ringa när som. Oavsett vilken tid på dygnet. Jag och Fredrik åkte upp när du inte kunde sova. Höll dig sällskap och pratade en stund. Tills du kände att du kunde somna.

Jag är så otroligt glad för de år vi fick tillsammans med dig. Speciellt de åren här på Öland för du blommade verkligen upp. Du var nära både djur och natur. Sådant som alltid hade varit viktig för dig.

Du är otroligt saknad men vetenskapen av att veta att du idag har det bra känns bra. Vi vet att vi gjorde allt för dig, fanns där för dig och vi gjorde alla vårt bästa för att du skulle ha det så bra som möjligt.

Din grav försöker jag hålla fin. Vi pysslar om den, tvättar av stenen och vattnar dina blommor. Till och med dina två äldsta barnbarnsbarn hjälper till och gör i ordning där. Det är så roligt.

Tog ett foto på avdelningen du bodde på. Man kan se uteplatsen där vi satt sista gången. Gräset där barnen lekte. Var gång jag går eller cyklar förbi där så tänker jag på vår sista dag vi hade tillsammans i det vakna tillståndet. Det var en härlig dag. Tack för allt du gav och som du fortfarande ger trots att du inte är kvar bland oss. Älskar och saknar dig!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: