En stor familj med mycket kärlek

Vi är en stor familj och jag älskar den. Det var inget jag planerade från början att jag skulle ha många barn, men jag älskar barn. Ingen av dom var planerade men när jag insåg att jag var gravid så fanns det inget annat i mitt huvud än at jag skulle behålla barnet.

Jag har alltid levt för barnen. Frågar någon mig vad jag är så är svaret mamma i första hand. Jag har alltid försökt att ställa upp för dom och när den dagen kommer då jag inte finns mer så vill jag att mina barn ska kunna säga att de hade en mamma som alltid var närvarande och som fanns dör för dom. Det är den värderingen jag lever efter i första hand.

Jag har barn som har pappor som inmte bryr sig om do. De hjör inte av sig. Två pappor skrev på adoptionspapperna utan att blinka. Numera så har en avb papporna inga barn alls och den andra har "bara" fyra kvar. Jag har svårt att förstå att man kan göra så som pappa. At strunta i sina barn och slänga iväg dom till en annan man som de dessutom inte känner. Helt ofattbart i mina ögon.

Jag har fem ljuvliga barnbarn som jag älskar överallt annat. Två av dom får jag tyvärr inte ha någon kontakt med. Det tog slut mellan pappan och barnens mamma. Jag tycker ju naturligtvis att jag som famror ändå ska få ha kontakt med barnen men det tycker inte mamman och jag förstår inte varför. Jag har alltid stöttat och hjälpt henne så gott jag har kunnat. Tyvärr så får barnen inte träffa sin pappa i heller.

Mina andra barnbarn får jag träffa och det är så roligt för jag får alltid stora kramen och en puss av dom. Att se dessa barn får mitt hjärta att slå och jag kan känna värmen spridas i min kropp. De är ljuvliga mina barnbarn!

Ja som ni förstår så har jag ju inte samma pappa till alla mina barn och det har jag fått äta upp flera gånger under årens lopp. Av släktingar har jag fått höra att jag är en hora då jag har så månhga barn med olika pappor. Jag tog inte hand om mina barn och de fick bara makaroner till middag varje dag.

Jag var ju ensamstående och slet hårt för att mina barn inte skulle missa något bara för att jag var ensam med dom. De fick vad alla andra barn med båda föräldrarna under samma tak. Mina barn saknade inget. Inte mer än en pappa. Men vad är bättre? En pappa som finns men som inte vill träffa barnet än en ensamstående mamma med barnet som älskar barnet över allt annat?

Barnen fick dessutom inte bara makaroner. De fick hemmalagad mat. Husmanskost. Av utomstående fick jag alltid beröm. På gården fanns det en familj som hade hjälp från socialen. De fanns ute med familjens barn när jag var på lekplatsen med mina barn. Dessa från socialen berömde mig för mina barn. Jag måste ha gjort något rätt? Eller?

Livet är inte enkelt och det är jävligt orättvist, men vad finns det att göra åt det? Det är så livet är. Jag har alltid försökt att göra det bästa av varje situation. Mer kan man inte göra. Jag hoppas att mina barn har förstått det, men det tror jag att dom har. Vi har en jättebra relation och det gör mig väldigt glad. Vi står nära varandra.