Min terapeut frågar mig ibland -Vad behöver du just nu? Vad ska man svara på det? Ibland...eller ofta så har jag inte svaret, men ibland skulle jag vilja säga - En varm trygg famn att krypa in i! Någon som säger att allt är bra. Det kommer bli bra. En dag kommer du känna dig hel.
Det här med känslor är svårt ibland. Eller ofta är det svårt för min del. Jag känner en massa men jag vet inte vad alla gånger. Det virvlar runt i magen, har fjärilar i bröstet. En stor klump i halsen. Det sistnämnda är sorg säger min terapeut. Hon har förmodligen rätt. Jag bär på mycket sorg. Inte bara över det jag har varit med om utan framförallt över det jag aldrig fick.
Ibland så önskar jag att jag hade en stuga i skogen. Gärna vid en bäck där jag kan höra vattnet porla. Höra fåglarna sjunga och bara njuta av lugnet som naturen ger. Stänga av mobilen. Ha utan internet- Ingen tv utan bara vår vackra natur runtomkring mig. Sitta på en sten och känna solens strålar mot min hud. Känna värmen som solen ger. Vinden som smeker min kind. Det är min trygga plats.
Det finns många småundvikande som jag aldrig har tänkt på att just det gör så att jag kan må dåligt. Få flashback. Eller att minnen dyker upp. Under detta året som jag har gått hos min terapeut har jag lärt mig mycket om mig själv. Ändå så har jag inte kommit fram till vem jag själv är riktigt. Jag vet att jag ser på mig själv på ett sätt som vissa andra inte gör. Jag har svårt att förstå hur de kan tycka att jag är underbar som mina bästa vänner ibland säger. Vad får dom att tycka det? Du är stark har jag fått höra. Men varför faller jag då frågar jag mig själv i det tysta.
Just i denna stund när jag skriver detta så får jag upp Carina. Min absolut bästa vän som tyvärr inte längre finns livet. Jag saknar henne så det gör ont. Var det någon som var underbar så var det hon.
Min terapeut sa igår i en mening om mig att jag är en kvinna på 50 år. Ja inte riktigt men nästan. När jag träffade Carina för första gången så var jag 25 år. Vad har jag gjort under dessa 24 åren som har gått? Hur långt har jag kommit med mitt liv? Det var lite skrämmande när min terapeut sa min ålder. Jag förstod där och då att jag har förlorat så otroligt mycket i mitt liv.
Jag håller på att återta mitt liv. Ska försöka fylla det med det med det som får mig att må bra. Jag ska försöka utforska livet vad det har att ge. Ska försöka våga att släppa lite på min rädsla. Den rädsla som idag inte borde finnas. En rädsla som egentligen inte ska existera. Jag ska en dag återta det som jag har rätt till. Låter det flummigt? Ja kanske låter hela mitt blogginlägg flummigt men jag har skrivit det jag tänker på för stunden. Då kan det bli så här 🙂
Vad ska jag fylla dagen med idag då? Jag vill försöka umgås med min yngsta flicka så mycket som möjligt för snart flyttar hon tvärs över hela landet. Det kommer bli så tomt efter henne här. Jag kommer inte ha någon som tjatar ut mig till att gå till Dollarstore var och varannan dag. Gärna två gånger om dagen. Nu kan det vara tröttsamt men jag kommer sakna det när hon har flyttat.
Jag har fostrat 7 barn. Försökt i alla fall. Jag var ensamstående med mina 5 yngsta barn under flera års tid. Snart kommer jag bara ha 2 av dom hemma. Vi kommer snart att bli en familj som många anser är normalt. För det var inte normalt att ha så många barn som jag har. Det fick jag höra när jag kom hit. Vi kommer sitta 4 runt köksbordet och äta vår middag. Det kommer bli tomt. Bara för snart 2 år sedan var vi 12 hemmavarande. Snart är vi bara 4. Tiden går fort och barnen blir stora. Jag är stolt över mina barn. De är dom som har fått mig att stå på mina ben när det har varit tufft att stå rakryggad. När vinden har vänt och orkaner har uppstått.
Ja det var mina flummiga tankar denna dag. Har du läst hela texten så har du varit duktig. Jag hoppas att ni alla har det bra. Här i Borgholm har vi ingen sol men det regnar inte. Igår gjorde det. Kram på er!