Vi är inne i februari månad. Snön som föll igår ligger kvar på marken. Jag hoppas att det var sista snöfallet innan våren kommer. Kylan biter sig fast i både leder och muskler. Sitter just nu under täcket och värmer mig. Jag är frusen idag.
Det är måndag och i vanlig ordning så var det terapi som stod på schemat. Jag åker in tidigt med Fredrik. Han dumpar av mig på sjukhuset och sedan sitter jag där och väntar in tiden och dricker mitt kaffe. Det är skönt och sitta där och varva ner för jag har så svårt med att ha en tid att passa. Sitta hemma och vänta är värre än att sitta på plats och vänta.
När det närmar sig tiden så går jag mot avdelningen. Det går bra tills jag kommer till sista trappan. Då börjar jag känna klumpen i magen. Ångest, ångest, ångest. Idag var det mycket av den varan. Man sitter där och pratar, svarar på frågor, lyssnar och sedan är det som en liten AHA- upplevelse. Man ser på saken på ett annat sätt. Man länkar ihop känslan med händelsen och får en annan insikt. Ja...eller hur man nu kan beskriva det.
Ja det var tufft idag på många plan. Jag fick känna idag att jag lever. Skönt kan man tycka men en pina i stunden. Det kändes som flera gympapass på en och samma gång. Tänk om man hade gått ner i vikt av all ångest?! Då hade jag varit smalare än vad jag var som 18-åring.
Ja...nog lever man alltid.
Nu ska jag släcka ner tror jag. Är trött och haft ont i huvudet halva dagen. Ni får ha en fin kväll.