web analytics
Gå till innehåll

En vän som bryr sig…

Har ni sovit gott i natt? Har ni fått vakna till en underbar dag med sol på vår himmel? Jag hoppas det. Här skiner ingen sol direkt och regnar gör det. Kanske är det därför som jag känner mig tung i huvudet?!

I några nätter nu har jag inte fått tillräckligt med sömn. Har vaknat flera gånger och har haft svårt att somna om. Jag har tagit råden som min terapeut har sagt åt mig att försöka göra: Övningen lugnande andning. Det har fungerat lite. Ska fortsätta göra den då jag har svårt att varva ner så kanske blir det bättre och bättre. Jag har hopp om det i alla fall.

Det går mot två år sedan jag började dimpa ner i det svarta hålet. Jag sjönk djupt denna gång men jag är på väg upp igen. Jag har kommit över ytan och nu gör jag allt för att överleva. Låter drastiskt men så känns det de gånger som jag faller ner. Jag har kommit långt, det har jag men jag känner också att jag har en bit kvar att gå.

Jag har ju inte bara mitt gamla liv att ta hand om utan jag lever ju även i nuet så att säga. Jag har hem och familj och ta hand om ovanpå det mitt forna liv. Jag lever med PTSD och ibland så tänker jag: Nejdå...Jag mår ju bra. Inga tankar som får mig att tro att jag är tillbaka till det helvete jag hade.

I nästa sekund så kan bilder tränga sig på. Bilder som får mig att tro att det jag ser sker nu.

Jag kan inte lura mig själv. Jag försöker ta det som det kommer och göra det bästa utav allt som händer och sker. Jag har även börjat inse att mitt dåvarande liv har ställt till mycket i mitt nuvarande liv. Jag vet vad som har hänt o h så men idag ser jag saker och ting på ett helt annat sätt. Inte på allt kanske men på en del.

Ibland känner jag mig fruktansvärt ensam. Det är i dom stunderna som saknaden efter Carina blir mer påtaglig. Jag kunde ringa henne på vilken tid på dygnet som helst. Dock ville jag sällan belasta henne med mina bekymmer men som den bästa vän som hon var så kände hon mig rätt så bra. Jag behövde sällan säga något.

Vi kunde prata i timmar om allt och ingenting. Saknar dom stunderna. Det är 25 år sedan som vi blev vänner. Från första mötet så kände vi att det klickade direkt. En själsvän som hade ett hjärta av guld ❤

Ja...Det blev ännu en blogg med mina tankar. Önskar er alla en fin dag ❤

Publicerat den Kategorier PTSD

Om Lisa

Sjubarnsmamman som bloggar om livet. Har fibromyalgi och diabetes. Jag har några ljus I livet. 7 barn och 7 barnbarn ❤ Att skriva, fotografera, läsa böcker och pyssla är några av mina intressen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.