web analytics
Gå till innehåll

Ett minne blott

Jag vet att jag skulle ta en paus men jag blev så glad när jag fick se en produkt på Netto idag. Det var en Retro skivspelare. Jag fick en sådan av min pappa när jag var runt 14-15 år. En röd som jag var så rädd om. Den använde jag mycket. Mina LP skivor gick varma i den. Jag skulle vilja ha en sådan. Precis en sådan som jag hade. Ingen ny utan gärna en begagnad. Mest för att likna den jag hade 🙂

Skivspelare

Tänk att en sådan liten produkt kan få en att minnas en massa saker. När jag såg den så såg jag rummet jag hade. Fyrkantigt med stor yta mitt på golvet. Böcker och LP-skivor var jag rik på. Jag älskade att läsa böcker. Förlora mig själv in i en annan värld. Kanske för att glömma min egen för en liten stund. Musik hade en lugnande effekt på mig och har det än. Tyvärr så glömmer jag bort att spela om dagarna.

Böcker står mig lika varmt om hjärtat än idag. Jag älskar att läsa självbiografier. Att få ta del av andras livsöden är intressant. Inte för att gotta mig i andras misslyckande utan för att glädjas av deras prestationer. Många har en lång väg att gå här i livet och alltid lär man sig något.

snart är det 4 år sedan som pappa urnsattes. Fyra år sedan jag hissade ner urnan i jorden. Lät den vila på en bädd av blommor. Det är snart skördefest på Öland och det var under den helgen som jag valde att urnsätta honom. Han älskade skördefesten så det kändes rätt att göra det. Vi var uppe idag och satte lite rosor. Tog från trädgården. Han älskade dom rosorna så jag tror att han log när han fick dom.

Livet är ibland orättvist. Pappa har fått kämpa sig framåt under alla sina år. Han fick den ena motgången efter den andra. Var det för mycket begärt att han skulle få må bra under sina sista år? Ja bra fick han sedan han kom till Borgholm. Han blev inte så ofta sjuk här som när han bodde i Eslöv. Inga infektioner, inga stroke och han var inte så vilsen som han kunde vara i Eslöv. Här var han klar i huvudet men jag ska ärligt erkänna att jag ibland hade önskat att han inte var det. Jag vet att detta låter konstigt i vissas öron men det jag menar är att hade han inte varit klar i sitt huvud så hade han inte förstått vad som hänt och kunde må bra i det dåliga.

Alltså det är väl klart att jag ville att han skulle må bra, men för hans egen skull så hade det ibland varit lättare för honom att inte veta att han var sjuk. Han var så rädd för döden. Jag har visserligen arbetat inom vården och sett döden på nära håll, men nu var det min pappa det gällde. Se honom ha ont, planera för hans dödsdag samtidigt som han satt i sitt rum och väntade på att jag skulle komma. Jag visste hur pappa ville ha det för vi hade pratat om det, men då kändes det så långt borta.

Det var ingen lätt uppgift som jag fick. Resten av syskonskaran fick den lätta biten. De behövde inte se det jag såg. Men de kände inte heller det jag fick känna. Jag är den som har minst dåligt samvete för jag fanns där, men jag är också den som fått och får bearbeta pappas död mest. Alla sörjer vi på olika sätt. En del sörjde inte alls. De som minst hade varit hos pappa hade mest att säga till om. Ja tyckte dom i alla fall. De kunde gnälla om hur begravningen planerades men att vara med och hjälpa till kunde dom inte.

Men men. Så är det. Ville bara skriva av mig lite.

När vi ändå var ute och gick så gick vi till Beatrice skola. Tänkte se om hon hade slutat. Se om hon fick lite lugn och ro. Hon är kvar på skolan nu men är väl snart på väg hem. Själv ska jag påbörja middagen. Fläsk med löksås. Ha en fin kväll.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.