Vid denna tiden för 17 år sedan hade jag värkar som bara den. Efter nio månaders väntan så skulle de små äntligen få se livets första ljus. Tolv timmar från första värken så var dom äntligen här. En pojke och en flicka. Jag var en stolt mamma. Tvillingmamma tillika. Jag satt med båda i famnen rätt så slutkörd, men lycklig. Barnen hade dåligt blodvärde. Fast de var så unga så fick de sola. De mådde gott där under lampan.
Idag är det 17 år sedan men jag minns det som om det vore igår. Fast det var en bland de lyckligaste stunderna i livet så var det samtidigt sorgligt. Jag var gift men födde mina små som ensamstående mamma. Jag var 30 år gammal och var ensamstående med fem barn. Den äldsta nio år och de yngsta nyfödda. Samtidigt så låg jag i skilsmässa. Allt på en gång.
Det sorgliga ligger inte i att jag blev ensamstående mamma och födde barnen utan pappans närvaro utan det låg i att barnen saknade en närvarande pappa som brydde sig om barnen. Han visste om att jag var gravid. Ska tillägga att han sa att han ville ha barn, men när jag var i sjunde veckan så stack han. Inte mig emot då han behandlade mig väldigt illa, men barnen kunde han väl ha älskat?! I alla fall tyckt om.
Nej han finns inte med i bilden. När soc berättade för barnen när de var 2 1/2 år gamla att deras pappa inte ville träffa dom mer och Beatrice säger: Vi har i alla fall Fredrik så kan jag inte annat än att le åt minnet. Men då var det fruktansvärt ledsamt. Ett barn ska inte behöva höra sådant att deras förälder inte vill veta av dom!
Jag är i alla fall en stolt sjubarnsmamma och jag älskar mina barn över allt annat!
Ett stort GRATTIS till Benjamin och Beatrice idag ❤