web analytics
Gå till innehåll

Förlorad identitet

Hösten har börjat komma och med den kommer alla funderingar kring livet...i allmänhet. Man vill så mycket med sitt liv men det är inte alltid man vet hur man ska gå till väga. Kanske är man rädd för det okända? För man vet ju inte hur framtiden kommer att se ut, eller hur? Det är kanske det som skrämmer?

Jag tänker på det jag har idag och funderar på hur det kan se ut om 10 år. Mitt yngsta barn är då 20 år och studerar förhoppningsvis i gymnasiet då. Vid den tidpunkten så har jag inga barn som behöver någon tillsyn. Inga barn som kräver sin mammas totala uppmärksamhet.

Det känns lite som att man förlorar lite av sin identitet. Vem är jag då? Ja jag är mamma till mina barn och farmor och mormor till mina barnbarn men vem är jag innerst inne? Det är knappt man vet det idag. Hur kommer det då vara om 10 år?

Ja det är ingen som vet. Det är tiden som får utvisa det men visst skrämmer tanken om att förlora sin identitet en smula.

20 reaktioner på ”Förlorad identitet

  1. Gisela

    Jag har två utflyttade och två barn i högstadiet. Just att ha stora barn har gjort att jag hittat till olika i trenden mm. Det mesta kommer naturligt och av sig själv när man får mer tid över 🌸

    Svara
  2. lillank

    Man har alltid en identitet, men den kan komma i skymundan av olika anledningar. Man kan sätta många saker bakom orden ”Jag är...” och en dag alla dessa år in i framtiden kommer du säkert på några😊

    Svara
  3. Nilla

    Ja visst kan man fundera på hur livet blir om t.ex. 10 år. Med mina sjukdomar vågar jag inte tänka så långt fram utan jag får ta dag för dag, mina lungbesvär blir ju inte bättre precis.

    Svara
  4. Sandra

    Jag håller med det är en skrämmande tanke sen jag fick min son kan jag inte ens tänka mig att vara utan honom för han är verkligen det bästa som har hänt mig ❤️ Jag kan bara att han växer upp med att vilja vara nära familjen och att den dagen han flyttar ändå vill vara och hälsa på ofta 🙂

    Svara
    1. Lisa

      Ja just att man lämnar barn och barnbarn bakom sig en dag är både skrämmande och hemsk. Jag vill ju finnas där alltid för dom. Men det är man kanske ändå fast på ett annat sätt. <3

      Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: