web analytics
Gå till innehåll

Framstegen i livet

Det är blåsigt ute. Små kyliga vindpust drar in genom det öppna fönstret. Skönt ändå. Dock så hade jag gärna velat ha solstrålar som stänkte mot fönsterrutan, men man kan inte få allt här i världen. Det regnar i alla fall inte 😊

Jag sitter i mitt sovrum och funderar över livet. Oavsett vad jag än har varit med om här i livet så har jag det ändå rätt så bra. Jag lär mig saker om mig själv varje vecka som går. Dock så önskar jag många gånger att jag inte skulle varit jag. Jag har mina hemuppgifter som jag får från terapin och dom är faktiskt svåra. En av uppgifterna jag har är att exponera mig med att gå och fika. Inte så lätt. För många är det kanske det men inte för mig. Det drar igång så mycket.

Här hade jag önskat att jag var någon annan. Tänk att bara kunna gå in på ett fik. Le mot kassörskan och beställa mitt kaffe. Kunna sätta mig precis vart jag kunde och ville och njuta av mitt kaffe. Ett bonus att ha med mig en bra bok som jag kunde sitta och läsa. Bara tanken till denna frihet gör mig upprymd och glad. Men så lätt är det inte. Jag fikar gärna, det är inte det. Jag känner mig inte säker bara. Folk strömmar in. Vissa pratar inte svenska. Vad pratar dom om? Råkar dom titta på mig så kan jag känna paniken sprida sig sakta men säkert i kroppen.

När folk tittar på mig så känns det som att de kan se rakt igenom mig. Som om jag inte fanns, eller som att de tittar rakt igenom min själ. Jag vet inte vilket som är värst. Hade varit skönt att kunna vara osynlig för en stund...

Jag ska även exponera mig med att sitta hemma och blunda i 5 minuter tre gånger om dagen. Eller 15 minuter en gång om dagen. Skönt och få vila en stund tänker kanske några men för mig så kommer panikkänslorna som ett brev på posten. Jag ser inget men hör alldeles för mycket. Det blåser. Rosenbuskar utanför skrapar på teglet. Hundarna ger ljud ifrån sig. Bilar kör utanför. Men vänta här nu! Var det ytterdörren som öppnade sig? Plingade det inte till? Fotsteg! Är det inomhus eller utomhus?

Ja fantasin lever sitt eget liv. Jag är så trött på denna hjärna som jag har. Men jag försöker förstå varför jag har den hjärna jag har. Varför det har blivit så här. Kan jag hjälpa det? Nej, men jag ska göra allt för att det ska bli bättre. Här kämpar jag för att jag ska få det bra. Det tar tid men det är värt det. För ett år sedan så gick jag inte så långt ifrån bostaden. Idag kan jag ta mindre promenader i alla fall. Istället för 2000 steg om dagen så kan de bli allt runt 10 000 steg. Vissa dagar mellan 15 000-20 000 steg. Det är alltså betydligt mycket bättre. Vissa dagar så ligger stegen bara på runt 2000 även idag men det är få gånger faktiskt. Alla stegen går så klart inte bara utanför huset utan jag springer en del här inomhus med men jag försöker tänka mig för att jag ska ta det lugnt, varva ner och befinna mig i nuet. Det blandat med frisk luft ska nog göra susen 😊

Ja det är skönt att ha en blogg där jag kan skriva av mig. Få ur mig det som virvlar runt i mitt inre. När jag publicerar mitt inlägg så går jag vidare. Det som har varit, har varit men jag behöver det förflutna för att se mina framsteg. Det är genom dom som jag ser ljuset. Låter det logiskt?

Önskar er alla en fin dag!

Publicerat den Kategorier PTSD

Om Lisa

Sjubarnsmamman som bloggar om livet. Har fibromyalgi och diabetes. Jag har några ljus I livet. 7 barn och 5 barnbarn ❤ Att skriva, fotografera, läsa böcker och pyssla är några av mina intressen.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: