Från kalas till mina tankar

En varning innan ni fortsätter att läsa. Detta blogginlägg handlar delvis om födelsedagsfirandet av min älskade svärdotter och mina tankar om hur man är som människa. De båda behöver alltså inte ha med varandra att göra.

Tove fyllde 20 år igår och det firades med ett kalas som hölls under eftermiddagen. God mat (pastasallad) och god efterrätt (marängsviss) bjöds det på. Tack så mycket Tove! Det fixade du bra!

Det var inte så många på festen men ändå tillräckligt. Det var bara min familj från min sons sida som var där. Resten var från Toves sida. Jag har träffat några sedan tidigare men några av dom har jag aldrig sett förut. Jag är väluppfostrad så jag gick runt och tog alla i hand. De som var där när jag kom. Fast jag hade träffat några sedan tidigare så presenterade jag mig ändå. Jag ville inte att personen i fråga skulle tro att jag tog för givet att de kände igen  mig.

Vi var runt 12 personer från vårt håll så vi tog det ena långbordet. Var lika bra att samla oss på ett och samma ställe tyckte vi. Det var inte så många som vi pratade med så då hade vi i alla fall varandra. Vi hade rätt så roligt på vårt håll. Vi pratade och skrattade.

Kalaset höll på några timmar. När de flesta av gästerna gick vet jag inte riktigt för det var inte så många som sa hejdå till oss, men de som gjorde det var mycket trevliga. När nästan alla var gångna så var det fritt fram för ungdomarna att gratulera Tove och festa lite med henne. Jag och Fredrik stannade kvar tills slutet och sedan åkte vi hem. Vi var rätt så trötta när vi kom hem. Det tar och vara social 😉 Det blev sängen rätt så omgående när vi kom hem.

Tack Tove för en trevlig kväll <3

Så vad fick hon av oss då?

Hon fick 500 kr som hon kan ha till hjälp till den tatuering som hon vill göra. Sen fick hon ett badlakan, en liten tavla av sten med text på. Tove dricker gärna vatten med is is så därför köpte jag iskuber till henne. Återanvändbara och naturligtvis i rosa färg. Sedan fick hon 1,2 kg aromatkrydda. Hon älskar den och den blev väldigt uppskattad för hon satt och kramade den och sa att det var hennes 🙂

Mitt lilla barnbarn hade saknat oss. Det märktes klart och tydligt. Hon såg oss komma på flera flera meters avstånd och vinkade direkt och sträckte armarna mot oss. Det blev massor med kramar och pussar. Hon är för söt! Hon hade naturligtvis saknat sin pappa med. Hon ville inte gå ifrån den famnen på ett tag. Hampus och Pontus samt Benjamin lekte med henne. De skickade iväg ballongerna och kastade boll.

Hon satt vid Robin när vi skulle äta mat. Nellie älskar mat så hon satt och åt för glatta livet. Det hon inte gillade åkte ut från munnen lika fort som det kom in i munnen 🙂 Hon är duktig på att äta. Hon hade mycket spring i benen så så fort hon hade ätit ville hon ner för att busa runt lite.

kalas

kalas

kalas

Med artighet kommer man längst

Ja då kommer vi till den där biten då mina tankar får flöda fritt. Min dotter har haft ont i magen i två veckors tid ca. Hon har fått väldigt ont när vi har varit ute bland folk. De kan ha sett när min dotter har suttit ner på marken och gråtit men det är inte många som har frågat m de har kunnat hjälpa till. Av 10 personer så har det vart max 3. Men nyfikna är dom för de flesta har tittat på min dotter. Vad är det som gör att vi människor drar oss ifrån att hjälpa andra?

Sen har vi det är med artigheten. Hur långt sträcker sig den? Är det bara till sina närmsta eller ska man visa artighet inför alla man träffar? När ska det här med artighet gå in och ta över? Är det redan från början eller ska man bara visa artighet mot dom man tycker om?

För mig blir svaret att man bemöter andra som man själv vill bli bemött. Alla är vi lika mycket värda och ingen är bättre än den andra. Jag tycker att man är mer vuxen om man kan säga hej och hejdå och svälja stoltheten för en stund!

 

Så här tycker jag!

Jag är uppfostrad till att alltid visa ett vänligt ansikte och det oavsett om jag gillar personerna eller ej. Gå med ett smile. Säg hej och hejdå när det passar. Visserligen tjatar jag m att man ska vara ärlig men jag anser inte att jag är oärlig bara för att jag tar i hand och presenterar mig eller säger hej och hejdå till en person som jag gillar mindre bra. Enligt mig så visar det sig att jag faktiskt kan svälja stoltheten och visa att jag faktiskt är väluppfostrad. Jag fostrar mina barn på samma sätt och jag får ofta höra hur väluppfostrade dom är!

Då jag har många barn så har jag träffat många vuxna människor och den ena har aldrig varit den andra lik. Av alla de som jag har korsat vägen för så är det inte många som varit högfärdiga. En del men långt ifrån alla. Det finns dom som tror sig vara mer än alla andra och de har jag inte mycket över för. Trots att de är som de är så ler jag när jag träffar dom. Hälsar glatt och sätter mig på min plats.

De som tror sig vara mer än andra har förmodligen komplex av något slag. De måste känna sig väldigt små inombords. De mår bra när de kan klanka på andra så egentligen mår de inte så bra själva. Egentligen så är det synd om dom för de kan nog inte mer än så.

 

Idag söndag

Pontus är på födelsedagskalas på badet dag. Han ska vara där i två timmar. Roligt för honom. Hampus sitter vid sin dator och jag sitter här här. Fredrik är ute. Benjamin och Beatrice är på konfirmationsmöte. De ska ju konfirmeras nu nästa sommar. Tiden går fort. Robin och Stéphanie är kvar ute i Gårby där Tove hade sitt kalas. De kommer någon gång under dagen.

Idag har jag en massa tvätt som ska vikas. Hela Pontus säng är full så jag vet vad jag har att göra idag. Det är skönt när man får in kläderna i skåpen men arbetet innan dess är ju mindre roligt 😉 I morgon är det dags för jobb igen. Ska bli skönt.

Ni får ha en underbar söndag. Sköt om er!

2 Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *