Dags för ett erkännande. Min dotter har ett jäkla morgonhumör. Jag känner så igen mig själv. Man får sådana flashbacks på morgonen hahahaha. Man kan tro att man har åkt 30 år tillbaka i tiden.
Att prata med mig innan jag hunnit vakna till var rätt så lönlöst. Jag blev fort irriterad och jag ville bara att det skulle vara tyst. Sen hade jag en ful ovana. Min jacka la jag precis där jag stod. Sedan visste jag aldrig vart jag hade lagt den. Mina skor hamande där jag stod sist. Tyvärr inte så ofta i hallen. En riktig ful ovana.
Jag kan erkänna att så är det även idag. Inte lika fullt ut som i barndomen men en liten del av den ovanan finns alltså även idag. Jag vet aldrig vart jag lägger mina saker. Varje kväll kan jag springa och leta efter mobiltelefonen, min laddare och annat. Ibland är det ett under att jag vet vart jag själv befinner mig ibland hahaha.
Japp...så nu vet ni det. Min jacka hänger i alla fall i hallen idag och mina skor stor någonstans i hallen. Min mobil telefon ligger där jag la den igår och min laddare sitter redo vid min säng.
Ja ovanor har vi allihopa. Vi är bara dåliga på att erkänna dom men det gör jag idag.
Igår var jag i Kalmar hela dagen. Sedan ålte jag med min son och hanns flickvän till Borgholm. Jag myste med en liten bebis. Lilla Alizia. Hon är ju bara så gudago. En liten flicka som har hela världen framför ina fötter. Helt underbart. Ser fram emot att få följa henne genom livet.
Nu ska jag göra lite nytta här hemma. Ha det gott!