Gästbloggare: Viktor högnäs

Det finns många livsöden i vår värld och det är intressant att få ta del av andras. Jag har en gästbloggare idag som delar med sig lite av sig själv. Han heter Viktor och hans blogg hittar ni här. Jag vill tacka Viktor för att du ville gästblogga hos mig. Är fler intresserade så hör gärna av er. Kram till er alla <3

Mitt namn är Viktor Högnäs, jag har levt igenom depression sen 15 års åldern, när jag gick ut
9an så förändrades mitt humör och min känsla i kroppen, om inte minst min självsäkerhet. Jag har alltid sett ner på mig som dålig och jämfört mig med så många andra, andra är bäst medan jag är sämst, sämst på precis allting. Jag lider av epilepsi sen gymnasietiden som också förändrade stora delar av mitt liv. Jag har aldrig känt mig som du, fast ändå har jag känt mig som du. Jag passar inte in, fast jag ändå passar in. Jag har aldrig vetat vem jag själv är.

Jag kan personlig tycka det är skrämmande hur människor mår idag, många lider av psykisk
ohälsa och går under jorden på grund av detta. Jag tycker samhället måste uppmärksamma detta på ett mer allvarligt sätt än det varit tidigare Äntligen kan jag känna att ”dåligt mående” börjar tas mer seriöst. Jag vet så många gånger jag uttryckt mig i ”jag mår så hemskt”, men bara fått ett svar ”gå ut och få lite D-vitamin, det gör allting bra”. Nej, mina problem försvinner inte då, jag känner mig inte lättare i kroppen av bara det.

Jag har ju nämnt ovan att min depression började komma när jag slutade 9an, detta kom mer
och mer ju fler dumdristiga val jag gjorde. Tyvärr är det så, ung och dum som man är kan leda till att depressionen förvärras och det händer allt fler, speciellt idag skulle jag säga.

Jag tror många som läser detta har just varit med om allt detta, att man får ”löjliga” kommentarer tillbaka. Jag är trött på att ingen lyssnar på mig, jag är trött på att bli överkörd av alla. Jag vill att någon hör mina ord. Jag mår bättre av att vara jag, och inte förra jag.

Jag har sett det, jag har känt det. Jag har känt rädslan över att förlora allt och även känt och sett smärtan hos människor. Jag trodde inte depression kunde ta mig så djupt ner. Jag trodde allt blev bra bara jag fick ett jobb, känna att jag passar in och är ”normal”. Vad är normal egentligen?

”Jag ser ondskan i dina ögon” är ord jag fått höra. Kanske är det så, vad vet jag, jag har
väldigt svårt att läsa av ögon i allmänhet. Men jag kan inte rå för vem jag är och hur jag fungerar. Jag gör mina val och många av dem är dumdristiga tyvärr.

Men vad är det jag egentligen känt av? När jag förlorade mitt jobb, så började allting gå utför, jag trodde jag skulle dö. Alkoholen var en stor del av mitt liv, eller egentligen började allting före jag förlorade jobbet. Jag var vikarie på en skola i slutet, men tyvärr mådde jag så dåligt att jag inte kunde sova på nätterna och därav försov jag mig enormt varje dag. Ni förstår att det inte är hållbart att få jobba kvar som vikarie då.

Men jag trodde alkoholen kunde rädda mig. Mina sparpengar rann ur händerna på mig, flera,
flera tusen jag sparat ihop, till saker som kunde döda mig. Det är så enkelt när man redan mår
dåligt och man känner att man är oduglig och inte kan jobba seriöst, att någon ber en att gå hem, då är det så enkelt att man tar till med flaskan. Man mår ju redan dåligt, man vill dämpa ångesten och känslorna på något sätt. Jag är inte personen som gör detta i första hand, det ska verkligen vara dåligt mående för jag ska göra så här, det visar ju bara hur enkelt det kan bli så här, tyvärr.

Jag delar med mig utav allt detta på min blogg, jag delar med mig av min resa, min epilepsi, mina beroenden och hur jag mår idag. Jag vill inte svartmåla någon och tänker inte göra det.

Jag är jag och jag har gjort mina val i livet, det står jag för. Jag kämpar för att må bra idag och vända allting till något positivt istället. Jag vill lära ut och sträva för att andra inte ska gå i samma fotspår. Tack för mig!