Idag fyller mitt yngsta barn tonåring. Redan 13 år. Jag har dåligt minne men mina förlossningar glömmer jag inte bort. Klockan 12:10 så började jag få värkar. De kom var tionde minut. Då min son låg i säte så fick vi åka in och försöka vända honom. Det var inget skönt kan jag säga. Men då de vänt honom en gång så fanns det stor plats i magen o risken fanns att han vände sig tillbaka. Vi var tvungna att åka in för ett ultraljud så de kunde se att han inte hade vänt sig till säte igen.
När klockan var ca 16 så tilltog värkarna. Klocksn 19: 30 var vi åter till förlossningsavdelningen. Jag mådde så dåligt. Efter varje värk så skakade jag i hela kroppen. Hade ingen kontroll. Detta var då ändå mitt sjunde barn. De tog blodsockret och det låg bra. Ingen visste varför jag skakade så mycket. Jag var glad att Fredrik var med för känslan jag hade var att jag kunde hoppa ut genom fönstret. Jag hade naturligtvis inte gjort det men så hemskt var dessa skakningar.
När kl blev 22:26 så föddes våram son och mina skakningar försvann. Min första tanke var: Åh gode gud. Jag överlevde.
Då slog det mig. Skakninfarna var av ångest. Jag låg med dödsångest i tio timmar. Men det var värt det. Min son var ljuvlig...och är det fortfarande. Nu är sonen längre än mig och jag har blivit den kortaste i familjen.
Sonen ska firas på söndag tillsammans med mig då jag själv fyller år. Sonen har fått sin present redan. Ett nintendo wii med spelet Pokémon shields. Han ska få några paket som han kan öppna idag.
Som födelsedagsbarn får man välja mat. Pontus fick välja söndagens middag: Makaroner med köttbullar. Världens gourmémiddag alltså hahaha. Han är ju för go!
Nu kommer man in i ett nytt skede i livet. Jag behövs inte längre på samma sätt. Jag kan lämna barnen hemma när jag handlar, åker in till Kalmar eller bara gå ut på en långpromenad. Det kunde jag väl innan med men nu är det "officiellt " så att säga. Skönt och skrämmande på samma gång.
Jag tittar tillbaka på mitt liv. Sju barn har jag satt till världen och har fått två missfall. Ett när jag väntade André och ett mellan mina två yngsta barn. Jag har varit ensamstående med fem barn under flera år då jag väntade tvillingarna fram till jag flyttade ihop med Fredrik tre år senare. Innan jag träffade tvillingarna pappa så var jag ensamstående igen i några år. Samtliga barn var under tio år.
Jag har klarat av mycket i livet. Jag har kämpat som fan rent ut sagt för att mina barn skulle gå det bra och få en trygg uppväxt. Det har inte riktigt blivit tryggt hela vägen av olika anledningar. Männen jag har träffat var inte bra. En av dom gjorde mig otroligt illa och fast mina barn inte blev måltavla så såg dom o hörde mer än vad dom behövde.
Nu när jag ser på mina barn så ser jag hur de ändå har lyckats bra här i livet. De är trygga i sig själva. Har jobb och boende. Jag är så stolt över mina barn! Älskar dom överallt annat och gör allt för dom. Det jag kan göra. Älskar mina barnbarn som mina barn har gett dom. Dom alla betyder allt ❤
Mina tankar och känslor denna stora dag.
Grattis älskade Pontus på födelsedagen ❤
