Sedan barnsben har jag känt mig onormal. Fick ofta höra att jag inte var som alla andra. Blev gärna jämförd med andra människor...speciellt människor som de inte tyckte om. Jag kände mig alltid utanför och jag tillhörde inte någonstans. Det slutade med att jag inte kände mig normal.
Idag på terapin så säger min terapeut: Har du tänkt på att du kanske var normal?...och dom andra var dysfunktionella?
Ja hjärnan arbetade på högvarv. Min första reaktion när hon sa det var att skratta och ställa frågan: Skulle jag vara normal? Tyckte det lät befängt. Och någonstans snuddar jag vid frågan: Kan det vara så? Är jag normal? Är det inte hos mig felet ligger? Du var bara ett barn säger min terapeut ibland! Ja...Jag var bara ett barn. När jag tänker på det ibland så blir jag inte bara ledsen. Jag kan bli arg. Varför i helvetet gjorde ingen något? För visst fan måste något ha sett något? Märkt något? Om dom nu tyckte att jag inte var som andra barn så kan orsaken kanske vara att jag genomled ett helvete!!! Det värsta är att jag vet att det fanns människor som visste men som gjorde ingenting. Det gör mig så oerhört ledsen. Var jag inte värd att räddas? Det gör ont. Fruktansvärt ont. Att känna att man inte har något värde...Ja det önskar jag ingen!
Den lilla flickan inom mig. Hon finns. Hon lever. Hon hade ett rent helvete rent ur sagt. Den lilla flickan är jag. Jag försöker ta till mig henne men det är svårt. Jag vet att hon bär på mycket som jag har försökt att glömma. Det går inte. Men jag har ändå gått från att vända mig ifrån henne till att titta på henne. Ibland vill jag bara öppna famnen för henne men det är också svårt. Gör jag det då blir hennes erfarenheter mina. Vilket dom redan är men det är så mina tankar går.
Jag gick från dagens terapi med många tankar och funderingar. Nästa vecka på måndag är min terapeut semester så jag har två veckor stt fundera vidare.
Jag hoppas ni alla har haft en fin dag. Sköt om er!