Det är en sällskapslek men det är även något som jag kan känna i mitt bröst ibland. Hjärtat det slår hårt och jag får oftast en stor klump i halsen. Det är när ångesten slår till. I morse vaknade jag kallsvettig och med just hjärtat slående i bröstkorgen och med en stor klump i halsen. En mardröm som jag bara kommer ihåg delar av men känslan som mardrömmen gav finns kvar. SKräck och ledsamheter.
Ibland så undrar jag varför min hjärna blev som den blev. Det sägs att var fjärde person som upplever en traumatisk händelse utvecklar PTSD. Kunde inte jag varit en av dom andra tre?
Inte så mycket lönt att tänka så för nu är det som det är men jag tycker att jag har varit med om så mycket skit i mitt liv så borde inte det ha räckt? Sen o andra sidan så är det ju just på grund av det som gör att jag utvecklat PTSD.
Dagarna springer iväg
På måndag så är det sju veckor sedan jag började på behandlingen. Den hjälper men det tar tid. En mycket långsam process för det är mycket annat jag måste gå igenom innan själva den tilltänkta traumabehandlinbgen. Allt för at klara av den så bra som möjligt.
Rätt intressant egentligen när man tänker efter vad en behandling kan göra för själva hjärnan. Den är elastisk kan man säga och den är läraktig. DOck så tar det tid ibland.
Det finns stunder där jag känner mig totalt värdelös och oduglig. Speciellt när jag får i bröstkorgen som hela havet stormar. Jag får känslor som jag inte kan sätta ord på. Jag vet inte riktigt vad jag känner. Har svårt att ta fram det. Lite pinsamt att sitta hos min terapeut och säga det. Dock så tycker hon inte att det är konstigt. Jag vet ju att det sitter hos mig men i alla fall.
Ja livet är som livet är. Jag kan bara försöka förändra det till det bästa. Våga lita mer på mig själv tror jag.
