Hur var det bara möjligt?

Jag står vid ett vägskäl. Vilken väg ska jag välja? I terapin har vi börjat prata om mitt första minne som jag har av ett övergrepp. Jag är sex år gammal och förstår inte vad det är som händer. Jag sa till min terapeut att jag har aldrig pratat om övergreppen ingående med någon och nu ska jag prata om det och om alla känslor som det väcker med en människa som jag egentligen inte känner. Det är så svårt. Det är inte så att jag inte litar på henne för det gör jag. Men att prata om något som jag inte vet hur jag ska få fram är inte så enkelt.

Jag ska försöka närma mig den lilla flickan som var hjälplös och faktiskt oskyldig. Ändå så lägger jag skulden på henne ibland. Men ibland så förstår jag henne och tar henne i försvar.....mot mig själv. Jag ska försöka närma mig flickan i mig själv och försöka få henne att förstå att det inte var hennes fel. Egentligen är det mig själv nu som vuxen jag ska försöka förstå att jag inte kunde göra annorlunda där och då.

Jag känner mig sviken. Hur kunde övergrepp hända i ett hem utan att någon märkte något? Varför reagerade ingen i skolan? För visst måste jag ha blivit annorlunda efter första övergreppet? Jag vet inte. Tycker bara att det är så konstigt.

Ja livet går framåt sakta men säkert. Ibland känns det dock som att allt står stilla och Ibland rusar tiden iväg. Jag hinner inte med.

Ja det var lite av mina tankar idag. Får väl se hur resten av dagen kommer att se ut. Ska tvätta i alla fall så lite nytta blir det men utöver det så blir det inte så mycket vettigt gjort idag. Jag brukar försöka ha det så på tisdagarna. Dagen efter min session i terapin. Hjärnan behöver det 😊

Jag önskar er alla en fin dag ❤