Idag gick jag till behandlingen med tunga steg. Jag gick och gick men kom aldrig fram kändes det som. Ett steg fram och två bak. Tröttheten satt i kroppen och jag kände mig så tung och ledsen. En känsla jag borde vara bekant med men det är en känsla som jag aldrig har velat stanna upp och känna. Har aldrig fått bekräftelse för att det var en känsla som var riktig och känna.
Jag blev glad i alla fall när jag fick se resultatet av hur symtomen har sjunkit. Nu var det flest treor istället för flest fyror. Så det är klart att jag känner mig än mer motiverad till att fortsätta. Fast jag ibland bara vill lägga mig under täcket och stanna där.
Idag är det inte lika kallt ute. Tack och lov. Om en vecka går vi in i den första vårmånaden, helt underbart. Jag längtar till värmen.
Vi pratade lite om hur jag vill ha mitt liv. Jag har börjat fundera över mina värderingar. Var står jag i livet och trampar och hur vill jag ha det i framtiden?! Vad är viktigt för mig?
Frågor som är svåra att besvara. Jag vet hur mitt liv har varit. Ibland känns det lättare att ta samma steg i samma riktning som man alltid har tagit. Det är lättast så. Men vill jag ha det så framöver? Vad måste jag göra för att förändra?
Ibland känns det som att jag sitter i en luftbubbla och ser världen utanför. Den är så nära men ändå så långt borta. Man träffar människor genom livets gång. En del av dom bleknar bort medan andra har betytt och betyder en hel del. Vissa människor kommer jag vara evigt tacksam över att fått mött i mitt liv. Människor som hjälpt mig på vägen. Andra som stjälpt mig ska jag försöka hålla mig ifrån.
Mina barn börjar bli stora. Min minsting är 13 år. Jag har inga små barn längre som jag måste passa och lägga fokus på. Jag tror att allt har sin tid och nu är tiden inne att jag ska tänka på mig själv. Jag vill må bra och jag vill ta mig till mål. Kämpa mig fram. Gudarna ska veta att det är en kamp men hur jobbig den än är så kommer jag aldrig mer tillåta någon trampa på mig. Ibland dalar jag i mitt självförtroende och har svårt att hålla det löftet till mig själv men jag försöker.
Hur mycket ångest jag än har när jag går till min terapeut på måndags morgonen och hur mycket ångest jag än får där så ser jag fram emot mitt möte med henne för jag vet att för varje gång jag tar mig dit ju närmare målet i mitt mående kommer jag. Jävligt tufft men det är värt det.
Livet har inte varit en dans på rosor. Jag trampar fortfarande på törnen men kanske så kommer det en dag då bladen lindrar mina fall.
Idag ska jag till min son och vara där i några dagar. Det är skönt med dom här dagarna efter min behandling där jag bara får vara. Varva ner och andas. Jag behöver det. Stänga av mobilen och bara finnas i nuet utan att bli störd.
Nu blir det en kopp kaffe för min del. Jag hoppas ni alla har en fin dag. Kram på er!
