web analytics
Gå till innehåll

Hur vore det att bli vuxen och ta ditt ansvar?

Jag skulle kanske inte skriva det jag nu tänker göra men jag kan inte låta bli. Någon måste stå upp för min dotter. Att skuldbelägga henne är fel. Det är så här att jag träffade min dotters pappa när jag väntade mitt andra barn. Bara 7 månader efter jag fött min son blev jag gravid med min  dotter.  Min son var 16 månader när jag födde min flicka. Då hade jag redan två barn. André som var 5,5 år och Robin som då var 16 månader.

När min dotter var 8 månader så valde hennes pappa att gå till den kvinna som han träffade under vår tid tillsammans. Jag blev då ensamstående med 3 barn. Jag byggde upp ett liv tillsammans med mina 3 barn. De var sällan som min dotters pappa kom och hälsade på. Det dröjde några år faktiskt. Ändå så bodde vi inte så långt ifrån varandra. Jag och barnen bodde i Eslöv. Han bodde i en byhåla inte så långt därifrån.

Det fanns de gånger som dotterns pappa träffade sitt barn. Jag minns två gånger i alla fall och det var under ett barndop och en student Dotterns systerdotter skulle döpas och sedan var det en annan syster som tog studenten. Då var min dotter med. Sedan var det tyst igen.

Det kom en period då pappan brukade köra hem till oss, men oftast så var det på kvällen och då skulle barnen läggas. Det var inte mycket han träffade sin dotter då. Sedan blev det tyst igen.

Jag träffade sedan Fredrik och övervägde att flytta till Ön. Ingen av mina barn hade någon kontakt med sin pappa så det fanns inget som band mig kvar i Eslöv kan man säga. Men ändå så frågade jag barnen när vi skulle åka ner till Skåne om de ville träffa sin pappa men ingen ville. Jag tvingade ingen heller. Men ibland så ville min dotter träffa sin pappa och då fick hon det. Vi åkte även ut till hennes farmor och farfar så min dotter fick träffa dom.

Men det var liksom ingen från min dotters sida som visade något större intresse för min dotter. Ingen frågade efter henne. Inte som jag hörde i alla fall och framför allt inte som min dotter hörde. Dotterns pappa har skrivit och gratulerat henne på hennes födelsedag, men det är väl i stort sett allt med. Det har aldrig visats något större intresse. Inget personligt å att säga. Min dotter har inte känt sig älskad eller önskat. Jag har sagt till henne att det är deras förlust. Men det är inte så lätt att ta till sig det heller. Speciellt inte när min dotter ska få skulden för att pappan inte har någon kontakt med sin dotter.

Till dig som ska kallas pappa

Din dotter har funnits framför din näsa i många år men du valde att inte se henne.  För mig så är man inte en pappa förrän man visar att man tar sitt ansvar. Det har inte du gjort. vem som helst kan skriva grattis på Facebook. Där betyder saker och ting inte så mycket. Du ska föreställa en vuxen karl men är så liten och feg som sätter skulden på din egna dotter. Det är inte hennes fel att du har valt att  inte ringa eller skriva till henne. Det är DITT! Det är inte barnet som ska söka efter kärleken från sin far utan det är pappan som ska ge barnet det utan att ens begära något tillbaka.

Du är ledsen och besviken säger du. Vad tror du att din dotter är? Du har ingen rätt i att vara besviken. Om du nu ska vara det så är det på dig själv. Min dotter är besviken över att bli bortvald. Hon har inte valt att du ska strunta i henne Det ligger inte på henne att du ska kontakta henne. Det ligger på dig.

Vem som helst kan bli pappa men det är inte alla som kan visa att dom är pappa. Du har 5 barn och jag blev väldigt förvånad över att din son inte visste om att min dotter fanns. Jag har inte heller samma pappa till mina barn men mina barn vet om sina syskon som de har på sin pappas sida. Varför fick inte din son veta att han hade en syster här på Ön? Ligger det på din son då att söka upp sina syskon på facebook?

Min dotter valde själv att säga upp bekantskapen med dig och hon berättade varför till dig. Sen att du går och beklagar dig för din andra dotter är ju bara löjligt, men det är inte rätt att hon i sin tur ska skuldbelägga min dotter för något som hon egentligen inte vet något om. Hon har bara hört din version. Inte min dotters. Sanningen är att du inte har brytt dig ett jävla skit om din dotter. Du har kallat dig för pappa men du har fan i mig inte varit någon.

Du kan inte skylla på de 30 milen som är mellan våra bostäder för vi har varit nere minst en gång i månaden och du har haft din chans att träffa din dotter. Men när du inte har visat att du brytt dig om henne så har hon valt att inte träffa dig. Så enkelt är det. Jag kan inte klandra henne faktiskt. jag har full förståelse för att hon inte vill.

Bli en karl för dina byxor. Ta ditt ansvar som pappa. Acceptera att du har skitit i det blå skåpet. Du har klantat till det ordentligt. Du är orsaken till att min dotter har valt ifrån dig från sitt liv. Min dotter är 17 år. Du har haft mååååånga år på dig. Nu är det försent. Min dotter har kommit upp i den åldern att hon förstå själv.

Nu hjälper det inte att gråta över dina andra barns axlar utan vill du ha kontakt med min dotter så får du visa det med. Visa att du bryr dig. Visa att du finns för henne. Men tyvärr så är det nog försent. Du har gjort dina val och nu får du ta ansvar över det med. Var som en karl som sagt och ta det med. Ge fan i och lägg det på min dotter! Ge fan i och gnäll till dina andra barn om min dotter. Det är inte rätt att sätta det på henne. Vad är det du vill med det? Fattar du inte att det kan skapa ovänskap mellan syskonen? Är det det du vill?

För fan. Bli vuxen! Det borde du vara när du är 50+

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.