Jag har många gånger fått höra att jag inte är som alla andra. Det var mycket som jag blev mobbad i skolan för. Fysisk och psykisk misshandel var en vardag för mig. Elever som såg sig ha rätten att nedvärdera andra fanns det gott om. Var fanns dom vuxna då? Blundade dom för det eller var eleverna så duktiga på att inte visa något? Om jag nu inte ansågs att vara som alla andra, varför funderade dom inte på varför? Eller tyckte dom att jag bara var någon konstig tjej som ingen kunde få grepp om? Idag har jag svårt att se det. För visst måste någon ha förstått att allt inte var som det skulle vara?
Jag hade det inte så lätt under min skoltid ärligt talat. Det var mycket på skolgården som hände men det var ju inte allt, för det hände mycket hemma med. Jag hann aldrig bearbeta något så ryggsäcken blev ju bara större och större. När jag gick i högstadiet så fick jag hjälp av skolans kurator. Hon satte en Boll i rullning och mycket uppdagades. Jag trodde att det skulle hjälpa. Att saker och ting uppdagades menar jag men det visade sig att det inte var så självklart för efter det ställdes jag till svars kändes det som. Jag fick slängt i ansiktet att det bara var lögner. Jag fick mer att bära på mina axlar.
Jag var glad att jag hade min dans att luta mig tillbaka på. Nästan varje helg var jag ute och dansade gammeldans och mogendans. Sedan hade jag min showdans med. Där gjorde vi egna danser och nummer. Sedan åkte vi ut och uppträdde med det. Jag var på den tiden duktig på att dansa. Det var många känslor som jag fick uttrycka via dansen. Så skönt för det behövdes.
Jag skulle bli en professionell dansare hade jag bestämt. Så när det var dags för att bestämma mig gör en linje på gymnasiet så letade jag upp en som gav mig en yrkestitel direkt. Tvåårig Social Service blev det. Vad man skulle göra visste jag inte. Det viktigaste för mig var att jag hade något att luta mig tillbaka på om det skulle gå åt drogen med dansen. Så hade jag absolut inte tänkt idag för det är viktigt att man trivs med det man ska göra.
Jag kom till gymnasiet och fick nya klasskamrater. Några kände jag sedan tidigare. Det skulle visa sig att denna linjen gav mig titeln vårdbiträde men med flera olika möjligheter att fortsätta att utbilda mig till flera olika yrken. Perfekt. Jag kom att älska det yrke som linjen gav mig. Att ta hand om äldre människor var helt underbart. Skulle dansen gå åt skogen så hade jag möjligheter till jobb inom vården. Så blev det med. Min danskarriär avslutade drastiskt vid lunchtid på gymnasiet. Kl 12:02 så blev jag misshandlad på skolan av för mig en främmande tjej. Min rygg fick mycket stryk och den höll inte för mer dansande. Min framtid som dansare var över på några minuter.
Idag 35 år senare så sitter jag här som sjubarnsmamma. Har flera underbara barnbarn. Jag blev något större än dansare. Att vara mamma är ett arbete som jag är stolt över. Hade jag kunnat fortsätta med dansen så hade jag kanske inte fått ha dessa underbara människor i mitt liv! Inget jag vet med säkerhet men det är så jag väljer att tänka idag. Det finns alltid något positivt i det negativa!
Jag hoppas ni får en underbar dag. Här blåser det lite. Snön har fallit till matken och det är kallt. Jag måste ner till stan i några ärenden men sedan blir det att vara inne i värmen. Varma kramar från mig ❤️
Att gå i skolan kan vara en minst sagt prövande upplevelse om man inte är som alla andra. Jag har också undrat hur det kommer sig att lärare är ovetande om när någon elev mobbas. Men den nakna sanningen är väl den att de flesta människor som är lyckligt lottade nog att inte bli mobbade, tittar undan när någon blir det - oavsett sammanhang. För varken mobbningen i sig eller den drabbades mående är osynligt. Jag skulle aldrig vilja leva om mina skolår igen. Det är tur att man trots allt ofta kan hitta något positivt i det negativa, och att få en stor underbar familj är ju verkligen en sådan sak.
Jag önskar dig en fin fortsättning på dagen! Kramar!
Tack så mycket. Önskar dig detsamma.
Kram kram.