Det är den enda slutsats som jag kan komma till. Jag lyssnar och tolkar det på mitt sätt. Tankarna fastnar och till sist är det ett faktum.
Jag känner mig slutkörd. Mycket ansvar har vilat på mina axlar o det gör det fortfarande. Det blir för mycket till sist. Allt som händer och sker samt alla måsten får mig yr ärligt talat.
Mitt huvud är fullproppat o de dagliga händelserna suddas ut. Jag är trött och det inte bara fysiskt. Det känns många gånger att allt hänger på mig och det trycker ner mig i skorna.
Maten kan ha serverats och vi har ätit. Alla lämnar sina tallrikar på bordet, barn som vuxen. Kvar finns rester och en massa disk. Där står det tills jag tar det eller tjatar på någon annan som kan ta det. Det här med att hela tiden säga till är jobbigt ibland, då är det lättare att ta det själv.
Jag saknar ibland den Goa gamla tiden då man kunde sitta mitt emot varandra och prata. Idag är det kommunikation via mail och sms. Det är dator och mobil som gäller nu. Ibland hatar jag datorer och mobiler.
Jag måste lära mig att inte yttra mig. Förr lade jag locket på och det var inte bra. Burken sprängdes och jag krälade i stoftet. Efter hand har jag lärt mig att säga vad jag tycker. Framföra mina åsikter och sagt var jag har stått någonstans i det hela. Det visar sig att det som borde vara det bästa är inte det. Från och med nu så ska jag vara tyst och svälja mina känslor.
Jag är en människa som vill ha raka svar. Säg som det är eller låt bli. Linda inte in det i bomull utan säg sanningen. Det dårar kanske men inte lika mycket som om jag får lögnen kastat i ansiktet. Att undanhålla är för mig detsamma som att inte tala sanning.
Känner mig tom inombords samtidigt som det känns att jag bär på flera ton. Av vad vet jag inte men ångesten är ett faktum. Ska vila en stund. Ska in till Kalmar med min stora dotter idag.