web analytics
Gå till innehåll

Jag är ingen

Jag är halvvägs in i väggen känns det som. Det är mycket som vilar på mina axlar och jag orkar inte bära upp allt. Ibland så tolkar mina närmsta att jag är sur men jag är trött och ledsen. Trött för att jag har mycket att stå i fast jag mestadels är hemma. Hemmet sköter inte sig själv och då vi är många så är det planering som gäller.  Ledsen är jag för att jag känner att jag inte får den hjälp jag behöver här hemma. Ledsen för att ingen lyssnar på mig. Ibland så pratar jag med en person som bara börjar prata om annat med andra eller så går den rentav. Där står jag kvar...bortglömd.

Jag känner mig inte älskad. Jag tas för givet. Jag är bara någon som finns kvar. Som en inventarie. Jag finns där. Ser mig när det inte finns något annat att titta på.

Jag har varit hemma ett par dagar nu då Pontus har varit sjuk. Förkyld och lite hostig. Han mår lite bättre idag men igår snörvlade han på. Idag åkte jag in med min bror till Kalmar. Han skulle fylla i sin tatuering och jag skulle till min samtalskontakt. Men det blev inget samtal fr mig för hon var sjuk. Jag hade verkligen behövt det där samtalet.

I morgon är barnen lediga från skolan. Studiedag. Skönt för barnen. Speciellt för Pontus som är smått förkyld. Han slipper missa så mycket i skolan då. Hampus kräkte i natt så han fick också bli hemma idag.  Det har varit en bra dag egentligen. Stressig dock. Eller jag stressar upp mig själv. Inre stress. Jag försöker ta det lugnt och slappna av men känner att jag har svårt för det.

På lördag har vi loppis på folkan här  stan. Hoppas det blir lite folk. Vädret ser inte ut att bli så värst bra då det regnar mestadels. Det blir att bli hemma ändå för jag kommer ingenstans.

Ni får ha en fin kväll och sköt om er!

Publicerat den Kategorier Livet

Om Lisa

Sjubarnsmamman som bloggar om livet. Har fibromyalgi och diabetes. Jag har några ljus I livet. 7 barn och 7 barnbarn ❤ Att skriva, fotografera, läsa böcker och pyssla är några av mina intressen.

2 reaktioner på ”Jag är ingen

  1. Ann Holmberg Elisson

    Så trist att stödet inte finns vare sig hemma eller där du kan tala fritt, utan att någon dömer dig. Det verkar som om du behöver resa bort ett tag så familjen begriper att du drar ett så stort lass själv. Har du provat att bli riktigt arg? Även om det känns jobbigt, när du egentligen är ledsen och trött och det egentligen borde vara tillräckligt.
    Hoppas du finner en lösning.
    Kram

    Svara
    1. Lisa (sjubarnsmamman)

      Jag har blivit arg flera gånger men det hjälper inte. Jag tas för givet känns det som. Det blir en dag jag måste välja väg och det känns som att det inte är långt dit.
      Tack så mycket. Kram

      Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.