Varje måndag så brukar min terapeut fråga mig hur veckan har varit och jag brukar säga: Jo det har varit bra. Det kunde ha varit värre.
Ett standardsvar men det är inte ett helt fel svar. För visst kan det alltid bli eller vara värre? Dock så glömmer man bort att man kanske är värd något bättre!? Jag vet inte.
Hur som haver i alla fall så blev måndagen bra. Var hos min stora dotter och åkte hem med Fredrik när han slutade sitt arbete. Det var en lugn dag. Tyvärr kan jag inte säga detsamma om gårdagen. Herregud så stressig den blev!!!
Var nere i stan med Pontus, Benjamin och lille Liam. Det var stekhett och mycket folk. Turisterna har hittat hit. På torget så var det några som sålde smycken som pojkarna ville titta på. Vi stod där en stund och sedan ville Pontus ta en raid i Pokémon. Vi gick till andra sidan av torget och väl där märkte jag att jag inte hade min mobil. Oavsett hur många gånger jag kände i min ficka så låg den inte där.
Vi sprang runt o letade men hittade den inte. Kollade via appen Zenly och där stod det att den hade fryst sig vid Slottsskolan. Pontus frågade om jag kunde ha glömt den på Ria:s men nej sa jag. Det tror jag inte. Vi gick o handlade. Plockade ut paket när pojkarna såg via appen ännu en gång att den förmodligen låg på Ria:s. Vi gick dit...och naturligtvis så var det där den låg. Jag hade glömt den där.
Hur jäkla korkad kan man vara? Min hjärna fungerar inte alltid som den ska. Den är utarbetad och slutkörd. Det finns annat i den som jag gärna hade varit utan för då hade den kanske inte varit så uppstressad hela jäkla tiden!
På vad undrar kanske en del nu. Jag går ju bara hemma ändå! Men ja...vad ska jag svara på det. Visst går jag "bara" hemma. Det jag gör om dagarna syns inte. Det märks kanske inte alltid i heller men se gärna det som att Fredrik har en arbetstid på 8 timmar. Jag har 19 timmar. De resterande 5 timmarna får jag förhoppningsvis sova!
Jag vaknar aldrig utvilad en morgon. Är alltid trött för att jag inte får tillräckligt med sömn. Jag bearbetar min barndom, min ungdom och mitt vuxna liv i min terapi en gång per vecka. Bara terapin är ett heltidsarbete. Jag går dit...betalar 200kr för att sitta där med ångest. Hur roligt är det? Men jag gör det för att jag vill ha ett bättre liv. Ett liv som jag är värd att ha. Visserligen är det bara jag som gör jobbet men det hade varit en dröm om man hade kunnat få lite stöttning i vardagen...av den som ska stå en närmast.
Kanske hade jag kännt mig mindre stressad i vissa situationer som tex där ett av barnen kommer in och inte godtar de svar som den får utan där mina svar hela tiden ifrågasätts. Ibland så slutar det där sen men ibland så gör det inte det. Det är här i denna stunden som jag känner att min trötta hjärna säger ifrån. Åh vad jag hade önskat att jag hade fått lite hjälp med att säga till barnet att nu är det så här. Så skönt det hade varit med lite uppbackning. Men det händer inte utan istället så eskalerar samtalet. Jag ger mig inte utan står fast vid mitt beslut men mitt psyke orkar inte mer utan jag blir förbannad på den vuxna som ligger och surfar på sin mobil...som att inget annat är viktigare än det. Jag slet ut mobilen från handen och sa att det var bättre att visa lite intresse för diskussionen än att ligga och surfa på mobilen.
Men min reaktion gav en reaktion. Det var inte okej att göra så...o jag skrek ju bara och kunde inte hålla en konversation!
Nej tro fan det!!! Hur ska jag orka göra det? Hjälp mig att fostra barnen då så slipper jag kanske att köra helt slut på mig själv! Jag är ingen jäkla supermorsa som orkar och kan allt!
Men det borde jag kanske kunna? Det är kanske ändå jag som felar så dant? Jag vet väl också att det hjälper inte att höja rösten men det känns som att jag stormar rakt in i en väg och jag kraschar direkt!
Det känns som att jag står vid ett vägskäl. Jag går vidare...på egen hand. Det har jag sagt förut sa sonen men det händer inget. Nej...det har inte det men man orkar inte hur mycket som helst.
Nej...Det är inte okej att dra ut en mobil från handen men det är långt ifrån okej att strunta i att stå bakom sin partner och inte bry sig om vad som händer och sker familjen!
Gör man som man alltid har gjort får man det som man alltid har haft det! Det är en mening som min terapeut brukar säga och jag kan inget annat än att hålla med. Jag känner att jag måste göra på ett annat sätt. Det är kanske dags att jag börjar tänka på mig själv och mitt mående.