Jag finns jag med

Ja jag gör ju det varken jag vill det eller ej. Jag går här som alla andra och försöker göra det bästa varje dag. Ibland så går allt av sig själv. Jag fixar och donar. Planerar vardagen, går på möten och till och med jobbar. Sen kommer det de dagar jag inte orkar göra allt det där. Inte för att jag är lat utan för att jag har kört slut på både min kropp och själ. Jag kräver mycket av mig själv och känner ibland krav från andra.

Att känna att man är ensam  mot världen är ingen rolig känsla. Man kan känna att det man inte gör är inte tillräckligt. Jag planerar maten och alla inköp, lagar den om inte min dotter eller svärdotter gör det. Säger åt barnen vad de ska göra. Lyssnar på deras gnäll och avbryter deras bråk. Jag tvättar och tar hand om den efteråt. Ibland gör mina barn det med min hjälp. Jag dammsuger och torkar golv.

Jag har kontakt med barnens lärare. Försöker stötta dom i deras skolarbeten. Jag lyssnar på deras problem och kommer med råd. Jag jobbar några timmar i veckan och utöver et så hjälper jag till på bian som vi har på Folkan här i Borgholm.  Jag trivs och känner att jag gör någon nytta även där. Jag kan ge mina barn det som alla andra familjer kan. De får gå på bio och se nya filmer och det vet jag är mycket uppskattat.

När man ser allt det jag har skrivit ner så ser det ändå mycket ut men det känns väldigt litet. Det känns som att det inte är tillräckligt. Det enda jag vill är att ha tid med familjen. Umgås med dom så mycket som jag bara kan. Alla tänker vi inte lika, men barnen borde alltid komma i första hand för alla som har barn kan jag tycka.

Det är inte mycket jag gör för min egen del. Jag är i stort alltid hemma och alltid med barnen. Gör jag något så är det alltid med barnen. Om inte med alla så med några. När jag väl gör något för min egen del så får jag dåligt samvete. Jag är inte värd det helt enkelt.

Skulle jag lämna barnen med Fredrik efter hans arbetsdag s får jag dåligt samvete för han har ju ändå arbetat en hel dag. Skulle jag låta honom laga maten efter sin arbetsdag så får jag ännu mer dåligt samvete för det. För som sagt, så har han jobbat en hel dag. Nu r det i och för sig väldigt sällan som Fredrik lagar mat här hemma  men de få gånger det har hänt så har det dåliga samvetet gnagt. Ibland hade det varit otroligt skönt att låta det dåliga samvetet försvinna för gott men det finns där och kommer fram ofta.

Jag känner ibland att jag har för stor press på mig. Det är ofta jag känner att ingen lyssnar på mig. Ibland så tror jag att det är en slump men när det händer ofta att personen jag pratar med inte svarar mig så kan jag inte låta bli och undra. Ser inte personen mig? Hör den verkligen inte mig eller ignoreras jag bara? Är jag inte viktig längre?

Det närmar sig jul. Vad önskar jag mig i julklapp? Ja lite mer tid, speciellt till barnen. Stöd. Förståelse för att jag är trött när jag ensam står emot stormen.

Är jag värd så  mycket? Nej jag är nog inte det. Kanske är jag bara någon som är bra att ha…ibland…vad vet jag.

Jag finns

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *