Om en vecka så börjar barnen skolan igen. Det ska bli skönt samtidigt för jag tror på det här med att ha rutiner. Dock så är det skönt och kunna slöppa på dom med som vi gör under sommaren. Vi åter senare på dagen för det är för varmt under den tiden vi brukar äta middag. Vi är ute mer och vi är duktiga på att inte göra någonting. Mestadels för att man inte orkar för värmen men det spelar ingen roll 🙂
Nu ser jag fram emot juletid. Jag vet att det är flera månader dit men jag behöver något att se fram emot. VIOntern är den värsta årstiden för mig. Men innan julen kommer så ska jag och Fredrik iväg och se på Katrin Sundberg och hennes show Jag gör vad fan jag vill! Jag tror vi får skratta en hel del den kvällen.
Katrin Sundberg är ju en helt underbar människa som får mig att skratta. Häxan surtant är ju en av de bästa karaktärerna som någonsin har gjorts hahaha
Ja vi är snart inne på mitten av augusti. När det var i januari så kände sommaren så långt borta men nu är den alltså snart över. Vart har tiden tagit vägen? Vad har man gjort? Ja vi har ju gjort en del ändå. VI har inte bara suttit hemma och sett grannarna gå förbi. VI har varit på Gotland. Träffat mina älskade släktingar som jag har där. Mina barnbarn bland annat. Små ljus i mitt liv. Träffat en som jag kallar för en mycket god vän. Är hon inte det nu så kommer hon att bli 🙂
Vi har sprungit upp till Dollarstore var och varannan dag. Mestadels för att min dotter tjatar med mig. Sällan vi handlar något men vi tittar på vad de har att erbjuda. Lär mig att vara ute bland alla turister. Hjärtat är i halsgropen men vad gör väl det om hundra år?!
Jag har njutit av mina valpars lek tillsammans med sina mammor. Små fulisar som älskar livet. De är lekfulla, tillgivna och mycket keliga. De små går mot första året. Men oavsett hur gamla de kommer vara så kommer dom heta valparna hahaha. De är som småbarn i familjen kan man säga. Fast på fyra tassar.
Har tänkt massor på min bästa vän Carina med. Saknar henne. Vill lyfta telefonen och slå henne en signal. Höra hennes röst. Skratta tillsammans med henne. Jag har fortfarande kvar hennes telefonnummer i min mobil. Kan inte ta bort det. Pratar om henne väldigt ofta här hemma och alltid gör vi det med glädje fast sorgen gömmer sig bakom leendet.
Mina ögon dom kan le men gråten i mitt hjärta kan ingen se.
Ja lite så är det. Men man får göra det bästa av det möjliga men jag kan inte låta bli att undra varför just hon behövde lämna jordelivet i den ringa ålder hon var i. Tyvärr så får man inga svar på alla de frågor som virvlar runt i huvudet på en.
Här sitter vi tillsammans med två av våra hundar. Cindy blev min efter detta möte. Kortet är ett av de sista som blev tagna på oss tillsammans. Mars månad 2017.