Har legat halvt om halvt nerbäddad. Känt mig allmänt död. Förutom att huvudet har haft inre hackspettar. Jag tog mig i alla till affären. Måste ha mat på bordet till familjen. När jag kom ut så började det att snöa. Någon där uppe tycker inte om mig. Jag är helt säker på det. Hatar snö! Speciellt om jag måste gå i skiten. Men visst kan jag tycka att det är vackert när det lägger sig men jag föredrar sommaren. Jag vill ha värme! Min kropp med! Den strejkar när det blir för kallt.
Ja...Jag har fortfarande inte julpyntat. Jag skäms. Det brukar vara uppe så här dags. Denna julen påminner mig om en annan jul jag hade. Eller skulle ha rättare sagt. Jag var 27 år gammal så året måste ha varit 1999. Jag var trött på julen innan den ens hade börjat. Julpyntet uteblev nästan. Jag hade det som barnen kom hem med från skola och dagis. Små jultomtar fanns på plats men det var nog allt.
Jag var på väg ner i en depression. Eller ja...Jag var i den redan. Jag var så utmattad så jag fick gå med en cykel som jag kunde hänga över för att kunna ta mig fram. Då kände jag mig så lat. Det var vad jag fick höra av andra med, men min läkare sa att jag hade gått in i väggen. Vilken vägg tänkte jag...men jag förstod vad hon menade efteråt. Ja jag var nere i en depression och orkade bara att ta hand om mina barn. Min läkare sjukskrev mig från mitt arbete. Jag var ensamstående med 3 barn som var 1, 2 och 6 år gamla. Det var under denna tiden som min äldsta sons pappa kom in i sonens liv igen. Det varade inte så länge för två månader senare så hade han slängt ut barnen på gatan en kall februarimånad. Närmare bestämt fredagen den 11 februari. Efter han slängt ut barnen så stal han barnens nya julklappar som dom fått, samt en massa cd-skivor och våran gemensamma sons pengar som jag skulle ha till hans astmamedicin. Barnens sparpengar var borta samt mina hyrespengar.
Yeah! Underbart! Där satt jag med 3 små barn som fått varit med om denna händelse. Ja mitt dåliga samvete var inte lätt att leva med. Han fick lov att ha mina barn själv i två timmar! Då hände allt detta. Välplanerat!
Jag hade återgått till mitt arbete. Jobbade 2 timmar per dag. Nu var jag dock hemma för att mina två yngsta hade ögoninflammation. Jobbet ringde o frågade om jag hade möjlighet att ta två timmar denna fredag. Sonens pappa sa att han kunde ha barnen. Jag velade men sa till sist ja. Det rörde sig om två timmar! Jag kände mig som en idiot!
Ja vissa dagar glömmer man aldrig. Den dagen är en av dom. Jag kom gåendes med min cykel och såg pojkarna vara ute. Robins overall var inte knäppt. Inga vantar eller mössor hade dom. Det var snö och is och det var så kallt! Jag förstod inte vad dom gjorde ute. Min äldsta son försökte förklara men jag förstod inte. Dom kan väl inte bara ha blivit lämnade där?! Vi gick hem. Ytterdörren är låst. Min dotter saknas. Efter långt om länge kom en kompis med mig. Stéphanie var lämnad där, men varför inte pojkarna? Det har jag aldrig fått svar på.
Det blev en helg som jag aldrig glömmer! Jag har aldrig velat lämna mina barn till någon. I den mån jag har kunnat så har jag haft dom. Det är inte många jag litade på när det gällde att ha mina barn. Carina avlastade mig ibland. Speciellt när jag hade fått tvillingarna. Jag var ensamstående även då.
Ja man har haft ett tufft liv men jag har överlevt. Hörs det dramatiskt? Men det är precis så jag tänker ibland. Jag har överlevt! För det har känt så många gånger att jag inte ska göra det!
Nu blev det ännu ett inlägg med en massa svammel. Blir lätt så när jag skriver det jag tänker. Ha en fin kväll ❤️