Ibland känns det som att jag kämpar helt i onödan. Det jag strävar efter och det jag kämpar för känns förjäves. Varför kämpa då? Det tar bara en massa onödig kraft och energi. Det suger ut livet ur en känns det som. När jag vaknar på morgonen så tittar jag på mina barn och tänker: Något har jag gjort bra här i livet i alla fall. Sedan åker de till skolan och jag blir ensam kvar med alla mina tankar och känslor.
Hur ska jag hantera dom?
Jag känner mig ensam. Ingen som lyssnar eller de som lyssnar förstår ändå inte. Det är kanske inte det lättaste att förstå, men jag hade önskat att de hade försökt. Kanske gör dom det och jag uppfattar inte det, jag vet inte.
Just nu sitter jag ensam i mitt TV-rum och dricker mitt kaffe. Det är tyst i huset. Barnen är i skolan. Skördefesten är på ingång och barnen är lediga från skolan i morgon. Mamma, Lasse och mina yngre syskon ska komma idag och ligga på campingen över helgen. I morgon ska jag stå och göra två smörgåstårtor som vi ska ha på Sebastians dop på lördag.
Dagarna flyter på och ni ska bara veta att de är otroligt långa ibland. Det känns som att dagen aldrig ska ta slut. När det börjar närma sig eftermiddag så känns det som att jag har varit vaken flera dagar i sträck.
Men jag ska inte gnälla mer nu. Ska ta mig en kopp kaffe till. Sedan ska jag försöka få något gjort. Ha det gott och sköt om er!