... till mitt innersta rum
Jag var hos min samtalskontakt igår. Det är så skönt att ha någon att prata om sina tankar med. Igår så avslutade hon med att säga: Nästa gång får vi prata om hur vi ska gå vidare. Den meningen har hon sagt lite då och då under dessa 12 åren som jaghar gått hos henne. Vad menar hon med den meningen egentligen? Att det är dags att sluta? Ja kanske. Eller så behövs det andra åtgärder? Det låter som om jag vore en robot som saknar en skruv. Jag är ingen robot men kanske saknar jag en skruv hahahaha.
Ja jag kan skämta om mitt mående faktiskt. Ibland om mina upplevelser med. Vad finns det att göra? Det som har varit kan jag inte göra något åt men framtiden kan jag påverka. I alla fall till en viss del.
Vad ska jag göra om jag ska sluta och gå till min samtalskontakt? Hur kommer jag att må? Kanske kommer det att bli bra? Bara tanken på att jag kanske inte ska gå till henne mer får mig att känna samma rädsla som om jag skulle hoppa fallskärm utan skärm. Hoppa från ett högt torn utan skyddsnät.
Igår pratade vi lite om hur jag kan känna. Vad händer inom mig när vissa saker händer eller hur känner jag när allt kommer ifatt mig. Hon sa en mening som jag tänkt mycket på sedan igår: Det är det som är det lömska med dig. Jag berättade för henne om mina känslor. Hur ångesten får mig att må. Då sa hon denna mening: Det är det som är det lömska med dig.
Hon sa vidare att jag kan sitta där och inte visa något om hur jag mår. Inget ansiktsutryck. Sitter där och kan berätta om känslor som rör upp mitt inre utan att visa det. Varför? Jag försökte förklara att visar man känslor så slipper man vidareutveckla. Man slipper frågor och man slipper svara på sådant som man tycker är jobbigt. Ja jag försökte förklara det så i alla fall. Då hadejag lite svårare att få fram det jag menade.
När jag var barn så reste jag en mur runtomkring mig. Den muren blev starkare och starkare för varje dag som gick. Den blev högre och högre för varje år. Ju äldre jag blev ju mer omsluten blev jag. Men samtidigt som jag blev äldre så föll stenarna och de fortsätter att falla. Jag gör allt för att få dit dom igen och det tar så mycket kraft och energi så jag blir helt slut. Det är inte lätt att hålla dom på plats.
Ungefär så skulle jag egentligen vilja förklara för henne. Hade hon förstått vad jag menade? Varför hålla denna mur uppe? Jag skulle bara vilja slänga iväg alla stenar och rensa mitt inre en gång för alla men det är svårt när man inte alltid hittar orden. Jag kan vara bra på att förklara känslor och sätta ord på dom men ibland så är det som att allt låser sig.
Vi har pratat lite om min barndom. Jag var inget lyckligt barn. Det var ofta som jag grät mig till sömns och dagligen önskade jag att få vakna upp i en annan värld. Där jag fick känna mig normal. Vad det nu var. Jag har alltid käns mig annorlunda. Jag har aldrig riktigt platsat in någonstans. Det var som att jag satt i en glasbubbla och tittade ut på alla.
Jag är en kvinna men känner mig som ett barn ibland. Då menar jag inte som det barn som har roligt utan som ett barn som är rädd för något som den inte kan förklara varför på.
När jag var barn så var jag rädd för att gå och lägga mig. Mycket för att jag visste att det skulle komma en morgondag. Jag hade överlevt dagen som gått men skulle jag överleva morgondagen? Det var min fråga till mig själv nästan varje kväll jag gick och la mig. En fråga som jag ofta ställde mig var: Varför jag??? Vad hade jag gjort för att få utstå detta?
Jag vet att jag inte är ensam men det hjälper inte alltid att veta det. Många tycker att jag överdriver och mitt svar är att dessa människor har inte upplevt det jaghar upplevt och kan helt omöjligt säga vad som är vad. De kan inte minimera mina känslor. Det jag upplever som svårt kanske andra upplever som mindre svårt oh vice versa.
Jag har minimerat mig själv i åratal och jag jobbar hårt dagligen för att stärka mitt självförtroende, min självkänsla. Ibland när jag driver om mig själv så kan många uppfatta det som att jag har väldigt bra själdförtroende men det är för att jaghar lärt mig att dölja sanningen om mig själv så bra.
Men oavsett hur jag känner så vet jag vad jag är. Många har försökt och trampat på mig men jag ändrar inte mina åsikter om saker och ting bara för att passa in. Jag tycker det jag tycker så enkelt är det. Jag har starka åsikter och jag står för dom. Jag brinner för barn som har råkat illa ut i sina unga liv. Sexuella övergrepp och incest är något som jag kan relatera till och det upprör känslor inom mig. Kanske mycket för att jag själv har varit utsatt.
Jag har mycket lättare att beskriva hur jag känner det i text än att sitta framför min samtalskontakt och berätta. Mycket beror det nog på att när jag uttalar orden så blir det fakta. Det är ju det det är men det blir stämplat på något sätt.
Min samtalskontakt vet ju en hel del och jag känner mig trygg med henne. Därför skrämmer det mig lite nu hur det kommer att bli. Om jag ska fortsätta att gå där eller om jag ska försöka stå på egna ben. Det känns tungt faktiskt om det skulle vara så för hon har hjälpt mig mycket när det gäller mina tankar och funderingar.
Vi får se hur det blir. Har en ny tid i januari.
Det hinner hända mycket till dess.
Jag har placerat min blogg i Borgholm på bloggkartan.se!