Jag har en vuxen son som jag numera inte har någon kontakt med. I flera år har jag försökt att göra det som är det rätta men att veta vad det är är inte så enkelt. Jag är inte född med ett facit i hand. Han är vuxen och gör sina egna val, det enda jag har kunnat göra är att vägleda honom. Då han är vuxen så gör han som han vill i alla fall och då får han stå för konsekvenserna med. Det finns både bra och dåliga konsekvenser och ibland finns det faktiskt en blandning av de båda i en och samma stund.
Min äldsta son är en kille med ett mycket stort hjärta. Han vill så väl men ibland så går det åt pipsvängen i alla fall, så som det går för många andra. Jag släpper taget om honom nu. Han får använda sina egna vingar nu. Jag kan inte få honom att sväva längre. Men för att jag släpper taget om honom är inte för att jag inte älskar honom. Det är precis tvärtom. Jag släpper taget om honom just för att jag älskar honom.
Jag önskar honom allt gott i livet. Jag vet att han kommer att komma på rätt köl så småningom. Han måste bara tro på sig själv. En dag när han kommer skaffa barn så vet jag att han kommer bli en mycket bra pappa. Han är duktig med barn och han är ansvarstagande. Jag har aldrig mött ett barn som inte har fäst sig vid min son. Den kvinna som får honom på fall har vunnit högsta vinsten.
Det känns naturligtvis mycket tråkigt att vi inte har kontakt men ibland så är det det bästa för alla parter. Det låter kanske dumt i mångas öron men för att förstå så måste man veta varför det har blivit så här. Men så är det. Det gör ont i mammahjärtat men det finns inte så mycket att göra. Jag har gjort vad jag har kunnat.
Det är något som jag har gjort i alla år med samtliga barn. Jag har gjort vad jag har kunnat. Jag har varit osjälvisk och alltid satt mina barns behov före mina egna vilket jag anser är naturligt gjort. Men det finns dom som faktiskt tar sina egna före sina barns. Det är för mig en gåta men tyvärr så är det verkligheten för många barn.
Ibland undrar man hur folk egentligen tänker...