Rubriken är en mening jag ska försöka få in i mitt huvud. Jag var bara ett barn! Vad kunde jag jag ha gjort? Sedan blev jag vuxen. Vad kunde jag ha gjort? Jag tyckte innan att jag hade kunnat säga något, gått därifrån. Nu ska dessa tankar bytas ut, eller jag ska ta till mig nya. Jag som har gått med dom i över 40 år! Skrämmande!
Under dagens session så pratade vi ännu en gång om dissociation. Upplevelsen där man inte har kontakt med sin egen kropp.
Det har hänt flertalet gånger där jag var vaken men jag kunde varken röra mig eller säga något. Rädslan spred sig i min kropp. Som barn Var det fruktansvärt. Ja även nu som vuxen så klart. Men nu har jag ett ord på det. Dissociation!
I många år så har jag fått höra att jag har ljugit. Inget har hänt. Skulle det ha hänt så måste jag ha godkänt det för jag sa inget. Jag gjorde inget. Nu skulle jag bara vilja skrika åt dessa människor att: ALLT HAR EN FÖRKLARING!!! JAG KUNDE INTE!!! JAG VAR PARALYSERAD!!!
Men vad hjälper det? Att skrika ut det? Det som har hänt har hänt. Men till dom som utsatte mig för alla dessa kränkande förnedrande handlingar tog en del av mig. Stampade på det och slängde iväg det. Vad det var...var något jag och min terapeut bland annat pratade om idag.
Så mycket som jag har tänkt och funderat över mitt liv sedan denna terapi började för 17 månader sedan har jag aldrig tidigare gjort. Min terapeut ställer så många bra frågor. Jag får ibland verkligen tänka efter innan jag svarar för jag sitter inte med dom. Vissa av svaren men dom sitter långt inne. Vissa svar blir jag förvånad över och dom får mig att tänka och reflektera om det verkligen kan vara så. Många av svaren om mig själv får mig att känna mig både kluven och förvirrad. Hennes frågor kan vara jobbiga för dom kan väcka en del inom mig men jag lär mig en del om mig själv med så jag ser det bara positivt. Min terapeut har många bra förklaringar som jag tyvärr glömmer bort ibland.
Ibland undrar jag vad min terapeut tänker om mig för hon får tjata på mig och upprepa en hel del för att jag ska få in hälften i huvudet. Hon säger att det finns en förklaring till det och hon har förmodligen rätt. Jag tror på henne, det är inte det men det är ändå en främmande tanke. För vad eller vem är jag om jag inte är allt det där som jag tänker om mig själv? Eller det som jag vet andra kan tycka om mig? Ja nästa vecka ska vi gå igenom mina självkritiska tankar. Jag trodde inte att jag hade några men det visade sig att jag hadde det. Där ser man hur van man om sina tankar om sig själv.
Ja jag lär mig mycket om mig själv!
