Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

Livet blir inte alltid som man tänkt sig. De drömmar man hade slås i spillror bara så där. Att leva med ångest och depression är ingen lek. Det är jävligt tufft ska jag säga. Man tvingas gå på mediciner för att man ska kunna känna sig som en människa. Men vad händer den dagen då mattan rycks bort under ens fötter? Jo man faller pladask och man tvingas att se in i verkligheten med andra ögon.

Ibland undrar jag om värdet på en människa är mindre värt än materiella saker? I mina ögon är det inte det men hur är det i er andras ögon? Vad värdesätter du?…och vad är viktigast för just dig?

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva är en titel på en bok skriven av Ann Heberlein. En kvinna som är både forskare och doktor i etik. Hon lider av det som förr kallades för manodepressiv men som numera heter biopolär typ 2. Det är inte samma åkomma som jag lider av men hennes titel på boken stämmer in inte bara på mig utan även på mång andra som lider av psykisk åkomma som ångest och depression bland annat.

Folk som inte haft ångest i sitt liv vet inte hur ont det kan göra. Man vill bara fly från verkligheten för det gör så fruktansvärt ont. Man kan inte ta på det onda utan det sitter inombords. Det finns dom som skadar sig själva för att få ur det onda de bär på eller sätta ett ärr på det som gör ont. Att ha ont är lättare när man vet vart det gör ont och varför det gör ont.

Att gå med ångest är inte så lätt att leva med alla gånger. Man känner sig som en trasmatta och när andra människor torkar sina smutsiga skor på en så faller man bara längre och längre ner. Men det är kanske där som jag är värd att ligga? På botten! Det känns som att man simmar i havet ibland och man dras ner. Man kan inte andas och ju längre ner man faller ju mindre ork får man. Just nu är jag långt under vattenytan.

Mina ögon kan tindra
Mina läppar kan le
Men gråten i mitt hjärta
kan ingen se

Precis så är det. Man går hemma varje dag och man ler mot barn och man ler mot grannar. Hälsar på folk som går förbi, men inombords skriker man av smärta.

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva ska i mitt fall heta Jag vill inte dö, jag orkar bara inte leva. Min klippa som jag trodde var min klippa fanns aldrig. Det var illusion och i efterhand så känner jag mig så otroligt dum. Så otroligt korkad. Men det är klart…jag är inte värd mer än småstenen som raserat. Som någon sa till min sons kompis, jag kommer från slummen. Kanske gör jag det, men jag vägrar att bo i ett träsk!

Här på Öland så är det status som gäller och jag ligger inte inom ramen för ett godkännande. För det första så har jag många barn, för det andra så har inte alla barnen samma pappa. Jag säger vad jag tycker och jag smeker ingen medhårs. Mina barn skyddar jag och gud nåde den som kröker ett hårstrå på mina barn eller barnbarns huvuden.

Det gillas inte. Jag ska helst känna mig hedrad som får bo här. Precis som att Öland skulle vara paradiset på jorden! Nej det är det sannerligen inte. Jag har aldrig mött människor som är så dömande mot andra människor. De ser ner på andra som de inte anses vara lika mycket värda som de själva. Det råder ingen tvivel om att Öland är långt ifrån mänskliga varelser med känslor som de bara kan komma! Alla är inte likadana tack och lov, så jag ska inte dra alla över en kam men flertalet är.

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

Är det någon som förstår vad jag tänker? Hur jag tänker? Det är en daglig kamp som jag har inombords. Ibland mer och ibland mindre. Just nu så funderar jag på om den är hanterbar i längden.

Leva

2 Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *