Livet är inte alltid så enkelt

Ibland när man har skrivit sina blogginlägg så får man frågor från läsarna och det tycker jag är roligt. Ingen fråga är för dum och jag svarar alltid på de frågor som jag får. I mitt förra inlägg så fick jag en fråga av en annan bloggare (hittar ni här) som ställde en fråga

Vad roligt att få lära känna dig bättre! Jag skulle vilja önska, ifall du vill såklart, att du berättar om vad som hände när din son hamnade i fängelse. Typ bakgrunden till det, hur det var för dig, hur ni fick veta och lite sånt. 🙂 // Petra Elisabeth

Mitt svar

Jag har fått tillåtelse av min son att skriva om det han har gjort och avtjänar just nu. Ibland hade det var skönt och kunna göra en lång historia väldigt kort men det är inte så lätt alltid. Jag ska försöka svara så gott jag bara kan. Har ni frågor så ställ dom så utvecklar jag mina svar.

Min son hamnade fel i samhället redan som femåring. Det började som för de flesta några stölder i affärerna. Tuggummi och godispåsar. Sedan blev det pengar hos folk och saker kunde försvinna. Han hade det svårt i skolan då han inte alltid hängde med under lektionerna för han var så aktiv. Han var tvungen att röra på sig var 5:e minut. Springa runt huset eller liknande. Min son var hyperaktiv och kunde inte alltid kontrollera sina impulser. Dessa impulser blev bara större och större ju äldre han blev. Med åren kom aggressioner.

Han hamnade i fel sällskap. Det var som att han sökte sig till de "dåliga" människorna. Han började ta droger och med droger så tillkommer det andra kriminella handlingar som stölder, inbrott och misshandel. Allt för att få tag på pengar som kan bytas in mot droger.

För att göra en lång historia kort så kom rättvisan ikapp en dag och han blev åtalad och sedan dömd. Det han sitter inne för just nu är bland annat för stölder och misshandel. Han fick 18 månaders fängelse.

Hur det fick mig att känna?

Det låter kanske dumt i mångas öron men jag är glad att han sitter där han sitter. Nu får han hjälp. Den hjälp som jag så länge har velat att han skulle få. Naturligtvis inte då i fängelset men hjälp utifrån. Jag har kämpat som ett svin rent ut sagt sen min son var 5 år gammal men vi åkte alltid tillbaka till ruta 0.

Folk ville att jag skulle skicka iväg han och slänga bort nyckeln. Aldrig sa jag. Han är min son och jag gör allt för honom. Under hans uppväxt så polisanmälde jag honom själv flera gånger. Jag gick till socialen och sa att nu får de göra något. Hjälp min unge innan jag hittar honom död någonstans!

De betalade en hel del pengar för att han skulle sitta på en Institution med likasinnade. Ingen bra kombination kan jag ju tycka. Det gick dock bra det första året. Sedan var vi tillbaka till ruta 0. Han hamnade hos ett äldre par där mannen i huset hade hand om min son. Det gick bra till en början. Men det höll inte så länge. Min son stack. Han drogade. Han söp och så fort han kunde själv bestämma om han ville vara kvar så drog han. Sedan följde det flera års helvete.

Jag väljer att se det positiva i det negativa

Så varför är jag glad över att han sitter där han sitter? Jo jag vet vart han befinner sig och jag vet att han lever. Så många gånger som jag har fått sitta och vara rädd om han kommer vakna upp en morgon. Eller om han blir ihjälslagen idag eller om han kommer ta för mycket droger så hjärtat slutar att slå.

Idag sitter han i fängelset och får hjälp. Går på terapi och jag märker redan förändring. Han kämpar som ett svin med sig själv. Han försöker bli en bättre människa och jag vet att han kommer att bli den han själv vill bli en dag.

Jag har mått otroligt dåligt i flera omgångar genom livet. När jag som 21-åring skulle bli mamma för första gången så var det inte detta liv som jag hade väntat mig. Jag har varit ledsen och förtvivlad. Bitter och förbannad, men det hela har hela tiden slutat med kärlek. Vad min son än har gjort i sitt liv så älskar jag honom över hela mitt hjärta. När många andra har har vänt honom ryggen så har jag stått kvar. Trots fysisk och psykisk misshandel som det har kunnat bli genom åren.

När min son behöver mig som mest så finns jag där för honom!

Naturligtvis så är det hemskt 

Men visst känns det hemskt för mig som mamma att jag har en son i fängelset. Det är kanske svårt för många att förstå hur man känner egentligen för kanske så måste man vara med om saker och ting själv för att förstå.

Förra året kom det hem 4 poliser hem till oss. Klockan var inte ens 8 på morgonen. De gjorde en husransakan. Jag trodde det hade hänt min son någonting. De kom tillbaka på eftermiddagen och gjorde ännu en husransakan. En grundlig sådan. Madrasserna var utdragna. Lådor låg på golvet. Innehållet med. Mina övriga barn var hemma. Jag försöka skona dom det som just höll på att hända.

Två polisbilar stod utanför huset. Poliser som gick i trädgården och nyfikna grannar fanns runtomkring. Men skäms jag? Nej det gör jag inte! Varför skulle jag göra det? Vi har i många år blivit dömda. JAG har blivit dömd så många gånger så jag orkar inte ens bry mig längre. Men skyller jag det på min son? NEJ är mitt svar. Det är samhället runtomkring mig.

Vi är så duktiga vi människor på att döma ut andra människor utan att veta orsaker till saker och ting. För inte vill min son hamna i de situationer han hamnade i. Ja folk har lätt för att döma. Det en gör i en familj får hela familjen skulden för. Det grundar sig säkert på osäkerhet och ovetande!'

Göteborg

Det har hänt så otroligt mycket sedan starten då han var 5 år. Han är idag 24 år så det är ett antal år.

Vid ett tillfälle så bodde sonen i Göteborg och jag var livrädd dagligen. En dag ringde han och sa att han behövde hjälp med en tågbiljett för att komma ifrån stan. Han hade ett gäng efter sig som ville ha tag på honom. Han skulle förmodligen inte överleva om de fick tag i honom. Att ha honom i telefonen flåsande och rädd samtidigt som jag hörde hur folket bakom honom ville ha tag på honom...det var rena mardrömmen. Det värsta var att jag kunde inte hjälpa honom så jag sa bara att släng dig på tåget. Bara du kommer därifrån!

Vi står varandra nära

Jag står mina barn nära. Jag har haft ensam vårdnad till samtliga barn som jag fick när jag bodde i Skåne. Det var kämpigt men jag försökte göra allt som jag kunde för mina barn. Det jag inte kunde göra själv bad jag om hjälp för. När jag inte kunde skydda min son och hans syskon så svalde jag stoltheten och gick till socialen. Den enda utväg jag hade att gå på.

Har jag känt mig som en dålig mamma? Jajamänsan men det är helt på grund av folk i min närhet som dömde ut mig. Människor som antog. Folk som inte känner mig egentligen. Jag har aldrig sopat något under mattan utan jag har stått för hur det verkligen har varit. Min son är öppen om sitt liv. Mycket för att kunna hjälpa andra. Han har en lång väg kvar att gå och han är fullt medveten om det!

Mina tankar

Min son är inte bara dömd av staten utan även av samhället. När han kommer ut så är han en fri människa. Ja det sägs ju vara som så men det är inte sant. Han må ha suttit av sitt straff men folket kommer fortsätta att döma honom. Ibland är det inte konstigt att en människa få återfall för de pressas till det. De kommer ut som en så kallat fri man till ett samhälle som inte vill ta emot dom. Ingen litar på dom. Förståeligt till en viss del. Men hur ska en människa kunna ändras när andra inte vill göra det?

Oj då. Det blev ett långt inlägg. Längre än vad jag trodde. Jag skrev bara ner det första jag kom att tänka på. Har ni frågor så ställ dom så ska jag försöka svara så gott jag kan!