I många år har jag fått höra att jag har för många barn. Jag har alltid undrat varför dom tycker det, men jag har aldrig fått svar. Däremot så har jag under alla år lärt mig någonting och kanske har mina barn fått betala priset för det.
Alla barn har sina behov och så även mina så klart. Jag har försökt att tillgodose dom på bästa sätt men jag är ingen supermamma som klarar allt. Jag försöker som alla andra men även jag har brister. Det är viktigt att inse det. Gör man inte det då tror jag inte att man kan se till barnets bästa.
Jag gör kanske inte alltid det som mitt barn vill, jag säger kanske inte det bästa i varje given situation men jag försöker. Dock så får resultatet inte alltid mig att känna att jag har gjort mitt bästa. Då känner jag mig rätt så värdelös, inte bara som mamma utan även som människa.
Ibland känns det som att man stångar en vägg. Resultatet blir densamma. Man kommer ingenvart. Det är I dom situationerna man känner sig hjälplös och vet inte vad man ska göra eller säga. Mycket blir fel då. Orken tar slut och man orkar inte. Man försöker men det räcker inte. Vad ska man göra i dom situationerna?
Ja livet är som livet är. Det blir inte bättre än så. Hur man än försöker!