Har ni varit med om liknande? Att längta efter något så mycket men som ger en ångest? Det är där jag befinner mig ibland. Mellan längtan och ångest. Det svajar där emellan. Undrar hur det kommer kännas när det väl har skett?
Jag har haft "semester " från min terapi nu i 3 veckor och har 2 veckor till. Men semester på heltid har det inte varit. Sessionerna får min hjärna att fortsätta jobba på hemmaplan. Jag fyllde i pcl-5 och vi gick igenom den. För 4 år sen låg den på 74 av 80. Rätt så högt. Idag ligger det på 40. Cut of ligger på 32-33. Kanske är det där som det hamnar. Det har legat mellan 44-40 nu i ett år. Det har dock halverats.
Vad händer om det inte sänks mer? Kommer jag fortfarande leva med ptsd? Kommer livet förbli som det är nu? Jag förstår att jag måste fortsätta jobba på allt på hemmaplan. Det är bland annat det som känns jobbigt. Det tar liksom aldrig slut känns det som.
Mina tankar går oftast bakåt i tiden. Inte så konstigt kanske men jag vill inte fastna där. Jag vill kunna gå vidare och lämna allt där det hör hemma. I dåtiden! Men det är inte så lätt. Helt plötsligt dyker en bild upp i huvudet. Ett minne tränger sig fram. Jag ser dåtida händelser och ibland är det som att det händer nu. Det kan vara ett tonfall när någon pratar som framkallar minnen. En doft, en händelse, en sak...
Ibland kan MC Donalds framkalla dåtida minnen. Det var på en sådan restaurang som jag träffade min före detta man på. Detta minne kan jag ibland trycka bort, men ibland får det minnet mig att vandra vidare till andra minnen. Ena minnet ger det andra och helt plötsligt så kommer panikattacker som ett brev på posten. Sedan är man tillbaka där jag en gång var.
Samma sak kan hända när jag ser en van. Speciellt om den är både. Min före detta man hade en sådan. Inte blev det bättre när Fredrik valde att köpa en sådan. Naturligtvis var den blå den med.
Ibland vet jag vad det är som triggar. Ibland inte. Innan min första terapi session för 4 år sedan hade jag ingen koll alls på vilka triggers jag har. Visste inte ens att jag hade några triggers. Ännu mindre att det var ptsd jag hade. Jag har ändå kommit långt i min terapi. Så kanske finns det hopp om livet ändå trots allt.
Det var dagens svammel. Önskar er en fin dag. Kram kram
