web analytics
Gå till innehåll

Att vara jag för en dag – panikångest i vardagen

Att leva med panikångest hämmar ens vardag. Man drar sig för att gå ut och vistas bland andra människor. Man kan gå på stan. Allt känns bra. Helt plötsligt börjar det sticka i fingrarna. Det drar ihop sig i halsen och man får ingen luft. Det känns som att man ska kvävas till döds. Hjärtat slår. Det bankar. pulsen stiger och andningen känns ansträngt. Man får ingen luft. Det är då man bara vill hem. Hem till tryggheten som man har innanför sin egen dörr. Man skyndar sig hem. Man halvspringer. Stickningarna i fingrarna finns kvar. Det känns som att armarna ska domna bort.

Känslan som allt detta ger gör att man ibland inte vågar ta sig ut. Man vet inte varför det händer. Inte alltid, men ibland så förstår man (läs jag). Ofta kan jag uppleva detta när jag ser klungor, speciellt om jag ser dom på skolgårdar. Det är förmodligen på grund av mobbingen jag fick utstå i skolan. Ibland får jag det när jag ser ensamma barn på skolgården. Det kan värka i mitt bröst då. Jag går tillbaka till då jag själv gick ensam på skolgården.

Jag kan även få det på hemmaplan. Alltså i mitt hus. Det är om det har legat och pyrt så att säga under dagen. Man kan känna en vanlig ångest och den vill inte släppa taget om mig. Då kan det utvecklas till panikångest. Jag har fått panikångest på fiket. på stan. I affären. Man tycker att alla tittar på en och man vill bara fly från platsen. Nästa gång så undviker man dessa ställen. Det är nu panikångesten hämmar mig. Jag vill inte gå någonstans. Jag vill vara hemma där ingen kan se mig.

Jag har levt med panikångest sedan barnsben. Som barn visste jag inte vad det var som jag kände. Inte förrän jag blev vuxen. Det var då jag fick lära mig vad det var som jag kände. Det gör ont. Så fruktansvärt ont. Jag kan inte ta på det onda men hela jag värker invändigt. Jag äts upp inifrån. Det känns ibland som att jag har ett stort svart hål i bröstet som bara blir större och större. Ibland känns det som att jag skulle kunna vara förgiftad och bara jag får ut det och renar min kropp så ska det bli bra.

När jag skulle bli 28 år fick jag dödsångest. Jag vågade inte lägga mitt huvud på kudden för jag var rädd för att aldrig vakna upp igen. Jag kvävdes sakta men säkert kändes det som. Jag var orkeslös. Att gå var tungt. Jag fick stödja mig på en cykel för att orka ta mig framåt. Jag var 27 år gammal och jag kände mig som 100 år. Att bestiga ett berg kände mycket lättare än att sätta höger fot framför den vänstra.

Den som inte själv har upplevt detta kan inte sätta sig in i hur det är att leva med det. Jag önskar inte min värsta fiende detta. Det är ett rent helvete rent ut sagt. Att få panikångest gör kroppen trött och sliten. Hela kroppen har arbetat hårt under en attack och man orkar inte med mer under den dagen. Folk tycker att man är lat för att man inte har orkat ta disken. Eller att tvätten fortfarande inte är vikt. Kanske skulle huset behövts dammsugas. Lat, lat, lat!

Kanske är det jag själv som tycker att jag är lat. Så är det ibland i och för sig. Jag tycker själv att jag borde kunnat göra det där men att kroppen inte har orkat. Jag lever ju inte enbart med panikångest utan jag har min diabetes och fibromyalgi med. Samt min nickelallergi som kan ibland hämma mig mycket. Jag får köttsår som varar i händerna. Hela min mage får stora eksem. Förmodligen av en knapp eller en dragkedja. Jag försöker använda kläder som inte har nickel på knappar och dragkedjor men det är inte alltid lätt att hitta det. Jag kan gå i mjukisbyxor och råkat ta i ett handtag som det finns nickel i. Jag har kontaktallergi. Det räcker med att jag har råkat ta i något som har nickel i sig. Tråkigt, men sant.

Mina leder är stela ibland. Min rygg bär mig knappt vissa dagar. Min höft skriker av smärta ibland och mina knän gör ont. Jag vet att jag kan gnälla ibland, men det är inte det jag gör nu utan jag vill bara berätta om hur jag har det ibland. När det vill sig illa.

Igår städade jag. Tvättade av några fönster. Städade toaletten. Dammsög och torkade golven på nedervåningen. Idag har jag tagit disken men det är allt. Min kropp vill inget mer idag. Så r det ibland. Ena dagen är det bra. Nästa är det mindre bra. Jag ska ta en sväng med hundarna om en stund i alla fall. Kan bli skönt med en promenad.

Jag hoppas ni alla får en fin dag. Kram på er!

Ångest

Publicerat den Kategorier Livet

Om Lisa

Sjubarnsmamman som bloggar om livet. Har fibromyalgi och diabetes. Jag har några ljus I livet. 7 barn och 7 barnbarn ❤ Att skriva, fotografera, läsa böcker och pyssla är några av mina intressen.

1 reaktion på ”Att vara jag för en dag – panikångest i vardagen

  1. Pingback: Att inte säga som det är | | Sjubarnsmamman

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.