När jag var 11-12 år så fanns det en liten pojke som hette Mikael. Han bodde tillsammans med sina föräldrar två hus bort. Vi bodde i en lägenhetslänga. Vi i nr 17 och Mikael i nr 19. Jag älskade denna lille pojk. Det var ofta som jag ringde på deras dörr för att fråga om jag fick ta Mikael till lekplatsen och det fick jag. Två av mina kompisar lånade två andra barn och tillsammans gick vi till lekplatsen och lekte.
Idag när jag tänker tillbaka på min barndom så är det just detta minne jag sätter fram i ljuset för deta är ett av de väldigt få minnen som jag har som är glada och positiva. Jag älskade att ha någon som jag kunde få ta hand om. Det gjorde att mina egna problem försvann för en stund. Det fick mig att tänka på annat.
Det var stunderna med Mikael som fick mig att orka lite till. Under denna tid så gick jag i skolan där jag ofta blev mobbad, men trots att jag både blev fysisk och psykiskt misshandlad så längtade jag till skolan. Det blev en fristad för mig. Men gudarna ska veta att det ändå var en plåga att gå dit varje morgon!
Ibland undrar jag hur det har gått för lille Mikael. Jag hoppas att han har fått ett bra liv och att han är lycklig.
Jag har alltid älskat barn. Det kanske märks med tanke på att jag har sju stycken 😉 Jag har kämpat för att dom alla skulle få det bra. Finnas där för dom och hjälpt dom framåt. Tycker att det är väl det enda som jag har lyckats med här i livet. Att få duktiga barn som står mig varmt om hjärtat. Dom vet att jag älskar dom över allt annat. Skulle göra allt för dom!
Jag har vackra barn som har lyckats bra här i livet. Några av dom har gett mig barnbarn som verkligen är livets gåva. De är underbara ❤
