Livets låga

När man tror att allt är som vanligt så brister det. Man tror att allt verkar så bra och man tror att man känner harmoni inom sig. Sedan tittar man på ett foto och allt brister.

Jag tänder ett ljus varje kväll för mina nära och kära som inte längre finns bland oss. Man ser lågan som brinner för livet och när man släcker ljuset så finns doften kvar av ljuset och man känner av livets gång på ett verkligt sätt. Svårt att förklara men det känns bra att tända ett ljus.

Jag tände ljuset i kväll och satt och tittade på kortet som jag har på min pappa och saknaden blev väldigt stor. Samtidigt så kommer min tvillingpojke in och ser att jag sitter och tittar på kortet. Han går ut i köket och jag hör hur han börjar gråta. Jag skyndar mig ut i köket och frågar honom vad som har hänt och han säger att han saknar morfar.

Mitt hjärta brister nästan ärligt talat. Jag försöker trösta honom men jag känner mig inte tillräcklig. Jag försöker säga att vi gick tidigare och hälsade på morfar och det kan vi fortsätta med. Morfar har en gravplats som vi kan gå till och sätta blommor. Tänka på honom och till och med prata med honom. Man kan inte se honom bara, inte känna på honom eller krama honom men morfar vet vad vi känner.

Det är svårt att veta hur man ska säga till ett barn, framför allt vad man kan säga. Man vill inte ljuga och det gör jag inte, men jag vill inte att mitt barn ska uppfatta det fel. Jag brukar säga att morfar är i himlen och har det jättebra. Han sitter på ett moln uppe i himlen och vinkar till er barn. Han ser er leka i gräset och han är lycklig över att få kunna följa er på livets väg. Han lider inte och han har inte ont. Där han finns nu finns det inga sjukdomar och morfar kan springa med sina ben igen. Han slipper rullstolen och han är aldrig ensam. Han har säkert sällskap med min faster som betydde mycket för honom.

Livets gång är aldrig lätt att förklara. Jag försöker underlätta det hela men det känns svårt. Det roliga är att det som jag själv pratar med mina barn om skulle jag ta till mig mer. Det gör jag på sätt och vis men saknaden är så stor och tomrummet går inte att fylla. Jag förstår verkligen hur mina barn känner det. Vi pratar mycket om det här hemma iaf för jag tycker det är viktigt att man pratar om sina känslor. Speciellt barnen så de inte går och mår dåligt i det tysta.

I morgon är det söndag och jag har inget planerat. Jag tar dagen som den kommer och jag får se vad som blir gjort. Om det blir något gjort. Jag har bestämt mig för att bara vara i morgon och göra det som faller mig in. I morgon är det två veckor sedan min pappa dog och söndagarna kommer nog alltid att vara den dagen som sätter spår i mitt hjärta

Mina blogginlägg kan verka väldigt enkelriktat och att de handlar om samma sak men jag skriver om mina tankar och funderingar. Att skriva är mitt sätt att bearbeta saker och ting. Jag vet att jag inte behöver förklara men jag ville göra det ändå. Jag tackar för all stöttning jag har fått. Det värmer mitt hjärta.

Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen 😀 eller pusha vidare