web analytics
Gå till innehåll

Man klarar mer än vad man tror

Jag fick mitt första barn när jag var 21 år gammal. Jag var ensamstående till en son som ofta var sjuk. Han föddes för tidigt och hade ofta öroninflammation. Kolik så det blev inte så mycket sömn på nätterna. Men jag älskade livet som mamma. Jag var ofta trött och ställde mig ibland frågan vad jag hade gett mig in på. Min son var en liten lintott med självfall i håret. Helt underbar så vad gjorde det om jag inte fick någon sömn på nätterna?

När sonen var ett år så började jag jobba heltid. Det var tidiga mornar och ibland sena kvällar. Vissa dagar började jag redan kl 06:00 vilket resulterade i att jag fick lämna sonen hos en dagmamma som sedan lämnade honom till dagiset när de hade öppnat. Vissa dagar slutade jag kl 21 på kvällen vilket resulterade i att min syster hämtade upp min son på dagis när de stängde och oftast så sov lill-killen när jag kom hem. Inga roliga dagar då jag sällan fick se sonen.

Jag jobbade på stationen i Eslöv. Inne på caféet. Jag stod bland annat vid kassan och tog emot beställningarna. Fixade i ordning de frallor som skulle säljas. När det var gjort så var det dags att städa hela stationen. Alla ytor skulle städas och uppe på perrongerna. Det var inget roligt för man skulle ta soporna och många narkomaner fanns där och slängde sina nålar bland soporna. Det gällde att vara försiktig.

Jag trivdes i början på mitt arbete m,en det ändrades allteftersom. Min son var ofta sjuk och jag fick mina arbetskamrater emot mig för de tyckte inte att jag skötte mitt jobb. Det var inte så enkelt att vara ensamstående mamma på heltid. Vid jul blev han sjuk. Influensan. Han hade hög feber så jag fick åka upp till jouren på vårdcentralen på julafton och få penicillin. Han låg så i nästan tre veckor. Fast då hade jag redan slutat mitt arbete. Droppen för mig blev när jag ringde in nyårsafton och sa att jag inte hade någon barnvakt till min sjuka son. Min arbetskamrat slängde luren i örat på mig. Jag trodde först att samtalet bröts men förstod sedan efter jag ringt upp att så var inte fallet. Jag fick världens utskällning och sedan fick jag luren i örat ännu en gång.

Min chef ringde och skällde ut mig hon med. Hon tyckte att jag skulle åka till nästa stad och lämna min sjuka son där till en kompis och sedan åka tillbaka för att jobba. Ärligt talat så bad jag henne fara åt helvete och sedan blev jag hemma. Gick inte dit med. Jag fick 45 dagars karens på facket men det var det värt. Min son går före alla pengar i världen!

Det är inte lätt att vara ensamstående mamma på heltid. Att få allt att gå ihop var inte det enklaste. Det var svårt med ett barn. Tänk då när jag blev ensamstående på heltid med fem barn. Men man klarar mer än vad man tror!

Idag är sonen 25 år gammal och har själv en liten dotter på ett år. Han har skaffat sig en egen liten familj och är så lycklig!

Jag träffade en man när jag var 24 år gammal. Han var mannen som bodde på våning 3. Jag bodde på första plan. Han hade en son i samma ålder som min son. Vi var på lekplatsen med barnen och gick promenader. Det ena ledde till det andra och jag blev gravid. Då visade denna man en helt annan sida av sig själv. Det hela slutade med att jag inte vågade träffa honom. Jag behöll barnet och blev numera ensamstående med två barn. Än en gång på heltid. Jag hankade mig fram men hade det ändå rätt så bra faktiskt. Under graviditeten med mitt andra barn så träffade jag ännu en gång en man. Vi träffades och lärde känna varandra. Vi inledde ett förhållande och han var med när jag födde mitt barn, en son. Som idag har en egen liten familj. Två små barn på 3 1/2 och 1 1/2 år. Även han ensamstående med bor här hemma med oss.

Barnen
Här har vi min näst äldsta son Robin med sin dotter i famnen. Min äldsta son André sitter med Robins son i knät. Angelica, Andrés flickvän sitter med deras gemensamma dotter i knät.

När Robin var 7 månader gammal så blev jag gravid och födde 9 månader senare en dotter. Då var jag ännu en gång i stort sett ensamstående. Jag hade flyttat ifrån mannen som var min dotters pappa. Det fungerade inte då min äldsta son kom i kläm för hans elaka handlingar. Droppen blev när jag höggravid sprang ut för att hämta in min son då jag såg genom fönstret att mannen och hans bror var elak mot sonen. Han var då bara 4 1/2 år gammal. Jag gick ut och bar in barnet. När jag hade kommit några meter därifrån så kom det en skruvmejsel flygande förbi mig.

Jag bodde bara några hundra meter ifrån mannen och han fortsatte att komma ner till mig. Jag tackar hans äldsta bror för han räddade mig och min son många gånger. Dottern föddes och när hon var några månader gammal så flyttade jag och barnen in till staden och lämnade mitt gamla liv bakom mig. I den mån jag kunde. Jag var numera ensamstående med 3 barn. Samtliga under 5 år.

Jag arbetade full tid på en arbetsplats där jag mestadels städade efter alla andra. Jag satt även i växeln och tog emot samtal. Det var ett stort företag och det fanns alltid något att göra. Jag trivdes bra men det var svårt att få allt att gå ihop med tre barn samtliga under 5 år och samtidigt sköta jobbet som var på heltid. Men det gick, men jag var rätt så trött om kvällarna.

Stéphanie
Här har vi Stéphanie med lilla Alizia i famnen. Killen bredvid är hennes pojkvän.

År 2000 så fick jag kontakt med en man. Vi pratade och träffades. Jag tyckte han verkade vara snäll och trevlig. Nästan för trevlig egentligen. Om man nu kan vara det. Han hade 3 egna barn och jag tänkte att då visste han vad han gav sig in på. VI blev tillsammans men det dröjde inte länge förrän han ändrade sitt beteende. Han blev långt ifrån den där trevliga killen som jag först träffade. Han behandlade mig som luft ibland. Jag fanns inte. Men det var bara när vi var ensamma. När vi var bland folk så var han så trevlig. Så rar. Jag kände mig väldigt kluven för att först inte prata med mig för att sedan prata som om inget var fel för att sedan återgå till att tysta ut mig igen när vi var ensamma.

Jag fick akta min tunga för sa jag något som han tyckte var fel så blev jag straffad för det. Straffen jag fick var förnedrande och jag fick höra att hade jag inte sagt si eller sagt så så hade detta aldrig hänt. Jag kunde inte hitta något fel i det jag sagt. Han bröt sakta men säkert ner mig och jag blev som ett föremål i mitt egna hem. En sak som han tog fram när han ville och göra vad han ville med. Jag berättade för mina föräldrar om vad som skedde innanför våra väggar. Inte allt men i stora drag. De kunde inte tro att han var sådan för så var han ju inte när dom träffades. Nej då var han så snäll så.

Jag sov ibland inne hos mina barn för att få någon sömn alls. För han höll mig vaken mestadels. Mitt psyke bröts mer och mer ner och jag fungerade knappt som människa. I allt detta så hade jag 3 barn att ta hand om. Jag gjorde allt för att de skulle skonas och jag trodde att de gjorde det men det har visat sig att de såg och hörde mer än vad jag trodde att de gjorde.

Jag levde i ett förhållande där jag blev psykisk och fysisk misshandlad. Jag var inte värd fem öre och han fick även mig att tro på det. Allt som hände under dagen var jag tvungen att redovisa och han skärmade av mig och mitt sociala liv allt mer. Jag var inte lycklig så jag förstår att folk blev kluvna den dagen då jag gifte mig med honom. Men ärligt talat så kände jag mig tvungen. Jag intalade mig själv att det skulle bli bättre. Gjorde jag si så skulle det bli bra och gjorde jag så så skulle det bli ännu bättre. Men det var bara det att ett problem försvann men flera föddes.

Vi gifte oss samma dag som jag hade min 30-års fest. Ingen visste om det mer än våra föräldrar. Jag hoppades in i det sista att bröllopet skulle förhindras. Kanske så hade den höggravida prästen fått förhinder? Kanske så var hon rentav på BB och födde barn? Hoppas hoppas....men hon kom. Jag klädde på mig och mina barn. Bredvid mig hade jag min pappa. Jag grät. Mina gäster trodde jag grät av lycka, men gudarna skulle veta att det kändes som att jag klev in i ett rent helvete. Jag var så olycklig så jag kan knappt beskriva det.

Detta skulle vara en dag som jag skulle minnas med glädje egentligen men det blev precis tvärtom.

Jag hade festen den 26:e januari och jag fyllde 30 år den 2 februari. På självaste födelsedagen så var Grattis allt min numera make sa till mig. Sedan tystade han ut mig. Ignorerade mig. Tills mamma kom. Då började han prata med mig precis som om allt var normalt. Jag bröt ihop. Jag orkade inte mer. Jag förstod inte hur en människa kunde vara så som han var. Han satt frågande när jag fick mitt utbrott. Han sa till min mamma att han inte förstod varför jag reagerade som jag gjorde. Någon sömn fick jag inte och på dagarna gick jag på tomgång samtidigt som jag gick som på nålar. När mamma gick så blev allt som förut.

Jag blev med barn rätt så snart efter vi hade gift oss. Hur barnen blev till vill jag inte gå in på men det var i alla fall inte av kärlek. Det var av tvång. Efter den behandlingen så fick jag svårt för att sitta, gå och stå på över 3 månader. Gick till min husläkare som kollade hur stora skadorna blev. Hon såg att något var fel men var tvungen att ta en röntgen för att få det bekräftat. Det gick inte för det visade sig att jag var gravid. Nu hade jag två val. Antingen ta abort och få bevis för vad han gjort och sätta dit honom en gång för alla eller föda barnen och låta allt stå ord mot ord. Jag valde det senaste. Ja som ni kanske märkte så skrev jag barnen. Det kom att visa sig att jag bar på två små liv.

När jag var i sjunde veckan så stack han. Eller i ett utbrott som jag fick så sa jag att han kunde sticka och döm av min förvåning när han faktiskt gjorde det. Dock med hot men han gick i alla fall. Efter långt om länge. Under tiden han gjorde i ordning sig och sin son så ringde jag mamma. Jag var tvungen att ha någon i telefonen som hörde vad som pågick för då hade jag vittne utifall att han skulle göra något. Den kvällen blev jag återigen ensamstående med 3 barn och havande med 2.

Under detta året 2002 så blev det ett år att minnas både med glädje och sorg. Jag hann med mycket det året. Jag gifte mig, skilde mig, fick barn. Min mamma fick hjärtinfarkt och min pappa fick en stroke. Allt på ett och samma år. Det var mycket att vara med om samtidigt som jag bar på djupa ärr i själen sedan barndomen och nu skulle jag bära med mig allt som jag varit med om med min dåvarande man.

Vart jag än gick i stan så såg jag hans bil. Han hade lovat att jag varken skulle ha kropp eller själ kvar när han var slut med mig så polisen sa att jag absolut inte fick gå ensam. De rådde mig att göra abort då jag annars alltid fick ha band med honom, men jag valde att behålla dom ändå. De var även mina barn. Jag förberedde mitt liv till att bli ensamstående med fem barn. Samtidigt som jag försökte värja mig från hans hot och förföljelse.

Här har vi Benjamin till vänster och Beatrice till höger. Killen i mitten är Beatrices pojkvän. Tvillingarna är idag 16 år gamla.

Tvillingarna föddes i november 2002 och jag blev ensamstående med 5 barn, samtliga under 9 år. Jag var 30 år gammal och tog ensam hand om mina barn på heltid. Jag hade bestämt mig för att enbart leva för mina barn och ingen annan. Det var jag och barnen. Skitsnack haglade från höger och vänster om hur jag la mig för killarna, blev gravid för att sedan kasta ut mannen så jag kunde få underhållsstöd. Ja det är ju en dröm att bli ensamstående med 5 barn (läs ironiskt)

Barn kostar pengar. De är inte gratis precis så de som tror att man skaffar barn till världen för barnbidrag och underhållsstöd skull ska definitivt inte ha barn!

År 2004 så fick jag en kommentar i ett inlägg jag skrivit på Lunarstorm som sidan hette på den tiden. Jag svarade och vi började skriva till varandra. Jag hade ingen tanke på att överhuvudtaget träffa honom egentligen. Men vi skrev varje dag till varandra. Efter några månader så skiftade vi telefonnummer. Vi pratade ofta i telefon. Skrev mejl och när jag påsken 2005 skulle träffa en väninna som jag träffat på nätet så träffade jag även denna man. Han bodde i samma stad som min väninna.

Jag åkte hem och planerade en semestertripp till Öland samma sommar, men jag blev inlagd på psyket. Ja hela två gånger inom loppet på två månader. Mitt förflutna hade kommit i kapp mig. Jag lät mannen få ta del av mitt förflutna för jag ville inte föra någon bakom ljuset. Jag hade inga tankar på att jag skulle bli tillsammans med honom men han hade barn och jag ville att han skulle veta vart jag har befunnit mig.

Vi åkte till Öland. Den lille semestervistelse vi skulle haft blev till en hel sommar. Vi fattade tycke för varandra och han frågade om jag skulle flytta till honom. Jag tänkte igenom det hela och gjorde slag i saken att börja om på nytt 30 mil från den stad jag då bodde i. Det är nu 14 år sedan och jag bor kvar här än. Vi gifte oss för 4 1/2 år sedan och har fått 2 gemensamma barn. Han har idag adopterat min äldsta dotter och min äldsta son.

Här är Hampus till vänster och Pontus till höger.

Jag har haft ett tufft liv på många sätt. Delar av det bearbetar jag fortfarande. Jag kan falla ner i depressioner, få ångestattacker men jag mår som bäst när jag har min stora familj runtomkring mig. Det är i familjen jag finner min styrka. Jag har mött män som inte varit bra för mig men jag ångrar ingenting. För hade jag inte träffat dom så hade jag inte haft mina barn. Utan dom är jag ingenting!

Jag och Fredrik
Här sitter jag med Fredrik, mannen i mitt liv 🙂

Har du orkat läsa hela detta inlägg så har du verkligen varit duktig. Har du frågor så ställ dom gärna så lovar jag att svara. Ha en fin dag <3

48 reaktioner på ”Man klarar mer än vad man tror

  1. Pärla

    Jäklar vilken resa du gjort, och mycket ensam med. Kan tänka mig att det varit tufft, men värt det i slutändan. Det är som att ni mammor har en egen superkraft <3

    Svara
  2. Therese

    Oj, jag vet inte vad jag ska säga. Jag blev så otroligt berörd av din text. Det är helt otroligt hur man klarar av att gå igenom allt det där, men som du säger - man klarar mer än man tror.
    Man ska verkligen vara försiktig med att ha åsikter om andra människor eftersom man verkligen inte vet vad någon går igenom. Det finns oftast omständigheter som man själv inte känner till och val som kan verka märkliga eller ologiska har ofta en förklaring. Känner själv till personer som fått fly från män så jag förstår hur saker som utifrån sett kan kännas helt ologiska blir normaliserade 🙁
    Jag är så glad över att läsa att det ändå fick ett lyckligt slut, även om det förflutna klamrar sig fast. Jag hoppas du mår bra idag 🙂 <3

    Svara
  3. Fnulan

    Men kära tider, du har inte haft det så lätt! Det måste vara skönt att ha alla dina älsklingar så nära dig. Du är stark. TACK för att du delade med mig.

    Svara
  4. Lillan Kind

    Ja man klarar faktiskt betydligt mer än vad man tror, och det har du bevisat med råge! Du är en stark människa, och har grundinställningen att du klarar saker. Inställningen är väldigt avgörande för vad man lyckas med.

    Svara
  5. Elisa

    Oj, vilken historia! För det första är jag så imponerad av ensamstående föräldrar, min mamma blev ensam med två barn under två och arbetade heltid. Jag såg genom åren hur hon slet för att ge oss allt vi behövde. Och så läser jag resten av din historia och vad du varit med om. Jag är glad att du nu hittat mannen i ditt liv!

    Svara
  6. Frökenny

    Vilket liv du haft och så stark du är som har tagit dig igenom!!❤ Jag kan relatera till så mycket i fin berättelse även om jag bara varit ensamstående med 2 barn och en väldigt obehaglig relation med deras pappa. Även att bli utskälld av chefen för att man måste vabba känner jag tyvärr igen... Helt sjukt...

    Svara
  7. Mrs.Kjellström

    Woow vad du som människa och mamma har kämpat för att få ihop allt. Starkt av dig med ditt första barn men kände igen mig otroligt mycket i dig. Jag va oxå 21 min son hade ofta halsfluss och kolik som liten.
    Du ska verkligen vara stolt när du ser tillbaka på allt 💜

    Svara
  8. Johanna

    Shit vilken historia, jag önskar ingen din sits, du är verkligen stark! Att så gott som bli uppsagd från jobbet för man är ensamstående, galet ändå. Blev galen. Är glad att du alltid tagit dina barn framför män, inte alla som gör det tyvärr.. Kram <3

    Svara
  9. Carro

    När jag läste ditt inlägg blev jag väldigt ledsen för allt du har fått gott i genom.Min mamma har också haft otur med karlarna hon har haft relationen med efter min pappa.Hon gjorde samma val som dig att gifta sig tross att hon igentligen inte ville.Förstår att du valde att be chefen och kollegan att dra åt helvete,det hade jag med gjort.Har själv blivit utförsäkrad nu i 45 dagar och säger som dig sonen går förre pengarna.Så skönt att du äntligen har hittat en riktig karl som tar hand om dig och har gjort det i 14 år

    Svara
  10. Amanda

    Oj du är verkligen så stark som har tagit dig igenom allt! Du är stark och det du har varit med om borde inte ha hänt, men du är verkligen stark i mina ögon. Tack för du delar med dig 🙂

    Svara
  11. Lexochlogan

    En helt otrolig historia men du har varit så stark och tagit dig igenom det och har fantastiska barn som du alltid stått upp för. Även om det har varit jobbiga tuffa år så har du kämpat dig igenom det och detr kul stt läsa att du träffat rätt slutligen och att du dessutom tar in dina barn även som vuxna då de behöver hjälp, det är med ett stort hjärta ♥️

    Svara
  12. Sandra

    Tack för att du delar med dig av din historia till oss, den är varm och genuin. Den smärtar mig att läsa 😔
    Jag tycker du är en stark människa full av inspuration och motivation ❤

    Svara
  13. Lotta

    Hej Elisabeth!

    Jag tycker det är så intressant att läsa och lära sig om andras liv. Du är stark som gått igenom så mycket som du gjort i ditt unga liv. Jag har dock några frågor till dig! Först lite backstory... Jag har tre barn, som alla verkligen älskar djur. Vi har sedan ett år tillbaka en hund, världens snällaste lilla vovve (en labrador) som älskar närhet och långa promenader. Vi har pratat om att skaffa en till, men vet inte riktigt om det är en bra idé. Som jag förstår det har ni tre hundar, så jag har några frågor:

    -Hur fungerar dem tillsammans?
    -Blev den första avundsjuk eller liknande när ni skaffade den andra och tredje? -Hur lyckas ni ge alla tre all den kärlek och uppmärksamhet dem behöver?
    -Hur gör ni när ni går ut och går med hundarna? Kan dem gå fint tillsammans eller behöver ni gå ut flera personer/flera gånger med en hund åt gången?

    Vår hund skäller inte särskilt mycket när hon är hemma själv, men har vi andra hundar på besök kan det bli rätt livat. Är det samma sak när hundarna alltid bor med varandra? Usch, jag vet att inlägget handlade om något helt annat, men jag har så många frågor känner jag...Jag är så nyfiken; ingen i min närhet har mer än en hund faktiskt!

    En sista fråga:
    -Fungerar era hundar bra med katter?

    Vår hund fungerar bra med katt, mina svärföräldrar har en katt och de leker väldigt bra med varandra. Jag är rädd att den relationen skulle förstöras med en till hund. Jag tycker vi vunnit på lotto med den underbara hund vi har, men barnen vill verkligen ha en till (egentligen var sin.....)

    Tacksam om du ville svara på alla mina funderingar!

    Fortsätt skriva om ditt liv och sprida dina lärdomar. /

    Svara
    1. Lisa

      Hej Lotta.
      Tack för din kommentar. Du ska inte be om ursäkt för att du ställer frågor om något helt annat än vad mitt inlägg handlade om. Jag ska försöka och svara så gott jag kan. Vi hade Sally först innan Cindy kom och det fungerade jättebra. Sedan fick vi vår tredje hund när Sally var 3 år och det var inte lika smärtfritt som med Cindy. När dom är tre så "slåss" de om vem som är den dominanta och Sally är det. Det är hon som så kallat bestämmer. Det är vanligt bland hundar där det är mer än två hundar. Men det går jättebra. Tar man in en valp så är det lättast. Men det kan bli en jobbig tid om man tar in en vuxen hund bland redan vuxna hundar.
      Våra hundar skäller gärna på andra om de är ute och ser andra människor. Det är mest för att höras och att andra ska förstår att dom är där. Vi har katter men inte inomhus. Har haft det tidigare och då gick det bra. Men jag tror mycket väl att det skulle kunna fungera om ni tar in en hund till. Bara det är en valp. ¨
      Jag tackar för att du läste mitt inlägg. Ha en fin dag!

      Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: