web analytics
Gå till innehåll

Man ska aldrig säga: Det är bara att….

Jag har sovit lite oroligt inatt. Vaknade med ångest och den satt i några timmar. Jag satte mig på bussen och satt med ångest. Jag hatar att åka buss. Har inte gjort det på ett tag och det kändes. Sen när jag kom till terapin så fick jag sitta i stolen som min terapeut brukar sitta i. Hennes stol står mot dörren och jag tycker inte om att sitta ryggen mot dörren.

- Vad är det värsta som kan hända? Frågar min terapeut.

Just där och då kändes det som att jorden rasade under mina fötter lite lätt. Jag kände mig otrygg och rädslan för att det skulle komma in någon och framförallt gå bakom min rygg fick mig rädd.

Vi fortsatte visualiseringen om/runt min lagun. De stora svarta klipporna som jag försöker lägga bakom mig och framtiden som ligger framför mig ska jag nu försöka forma. Till vad? Hur?

Just nu flyter jag på en surfbräda. Klipporna har jag bakom ryggen och jag styr framåt. Mot vad? Det finns inget! Men jag ger mig inte. Jag fortsätter min resa med min terapeut som hjälp. Det känns tryggt.

Jag försöker fortfarande få in i huvudet att jag har ptsd. Det är svårt.

- Varför?

Ja att ha dessa symtom som jag har som visar att jag har ptsd är ju ett bevis på hur mitt liv har varit. Vissa saker som hänt mig i livet har jag svårt att ta till mig. Ibland så blir jag naturligtvis ledsen. Otroligt ledsen för jag har förlorat min barndom, min ungdom och det mesta av mitt vuxna liv. Jag är 49 år och jag kämpar varje dag med livet (som alla andra) och har gjort det sedan jag var 6 år. Innan dess kommer jag inte ihåg så mycket.

Tänk att det som hände för 40 år sedan förföljer mig ännu idag. Jag är vuxen men ibland så känner jag mig så liten. Jag är tillbaka till den där sängen. Ligger och räknar högt för att låtsas falla i sömn. Kanske så slipper jag undan ikväll?

Ja så är livet ibland men jag kämpar på. Jag hoppas ni andra har det gott i vårsolen. Tänk att våren äntligen kom. Jag hoppas den kom för att stanna.

Vi tog en långpromenad igår. Hamnen är vacker så här års. Bilden är tagen I Borgholm. Ha det gott och sköt om er!

Publicerat den Kategorier PTSD

Om Lisa

Sjubarnsmamman som bloggar om livet. Har fibromyalgi och diabetes. Jag har några ljus I livet. 7 barn och 5 barnbarn ❤ Att skriva, fotografera, läsa böcker och pyssla är några av mina intressen.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: