Jag känner mig så tjatig men bloggen är ett ställe jag kan ventilera mig på. Förr ringde jag Carina och det var så skönt att höra hennes röst. Vi kunde prata om allt. Hon kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta ❤
Sedan jag började på det nya terapin om PTSD så har mina tankar blivit mer verkliga på något sett. Jag har fått känna känslor som jag så länge har hållit mig ifrån. Det är jobbiga känslor för en del kan jag inte sätta ord på.
Jag har gått med ångest nu i några dagar. Vissa personer hemsöker mig på nätterna och jag vaknar titt som tätt. På dagarna så går jag med ångest. Det känns som att jag har ett stort svart hål inom mig. Det är tomt och mörkt och det gör ont.
När jag dalar ner i depression vilket jag kännet att jag snuddar vid emellanåt så får jag så negativa tankar om mig själv. Jag brukar tänka att ser andra mig med samma ögon som jag gör så är det inte konstigt att jag mår som jag gör ibland. För i mina ögon är jag en dålig mamma och fru. Jag känner mig ful. Att se mig själv i en spegel kan kännas svårt ibland. Jag kan titta på min kropp och känna avsky. Jag vet vad den har varit med om och helt plötsligt så skäms jag.
Många tänker att jag borde vara glad och tacksam för det jag har o då borde jag må bra. Men det är inte lätt att bära på 40 års sorg i hjärtat.
Något som jag jobbar hårt med idag är att acceptera hur det är och varför jag mår som jag gör. Det är som en dragkamp. På ena änden så är mitt dåvarande liv och allt det jag varit med om. Alla dom som påstått att jag har ljugit, dom som kränkt och utsatt mig för psykisk och fysisk misshandel samt sexuella övergrepp står också där. På andra änden står jag. Iblans känns det som att jag jobbar i motvind för jag orkar ibland inte stå emot.
Vi ska snart gå in på själva traumabehandlingen. Jag har en traumatiserad hjärna och det har jag haft sedan barnsben. Det är svårt att acceptera det ibland. Samtidigt som det förklarar varför jag har träffat den ena killen efter den andra som inte har varit så snälla. Det är i och för sig skönt att veta.
På måndag är det dags igen för terapi. Det är fruktansvärt jobbigt att gå dig. Jag går dit med ångest och går därifrån med ångest. Ändå så längtar jag dit för jag vet att jag får hjälp att få min hjärna att läka.
Det ser jag fram emot 🙏
