Min tvillingflicka har sedan små barnsben sagt att hon ska bli polis när hon blir stor. Nästa vecka går hon in på tredje året på gymnasiet. Vart har dessa åren tagit vägen?
Hon bär på samma dröm som jag gjorde som barn, fast jag hade många drömmar. Jag ville bli så mycket. Kontorist, kriminalare, författare, fotograf och dansare var några av dom. Vad blev jag? Inget av det. I stället så blev jag utbildad vårdbiträde. Ett yrke som inte längre finns idag. Eller du kan inte utbilda dig till det utan nu är nog det lägsta undersköterska som man kan utbilda sig till. Har jag fel?
Jag älskar dans och musik. Att skriva har alltid varit ett stort intresse. Se på kriminalfilmer och serier där man inte kan förutse vad som ska hända härnäst.
Vi är på Tjorven museum
Det är härligt med drömmar. Speciellt om man kan göra verklighet av dom. Jag skulle bli en dansare...eller jag var det i ett kort ögonblick tills jag blev misshandlad i skolan. Sedan var den drömmen grusad. Men den drömmen tog mig i stället till en verklighet som gav mig en enorm livserfarenhet och sju vackra barn och med allt vad det innebär. Har fina svärsöner och svärdöttrar. Barnbarn som har stulit mitt hjärta. En man som älskar mig för dne jag är. Vad mer kan man begära?
Är jag ledsen över de år som gjorde mig till den kvinna jag är idag? Ja det är jag men samtidigt enormt lycklig för hade jag inte gått den vägen jag gjorde så hade jag inte haft det jag har idag. I de lyckliga stunderna så tänker jag: Det finns ALLTID något positivt i de negativa!
Jag har påbörjat min bok som handlar om mig och mitt liv. Inget intressant kanske men den visar att jag har levt och att jag har känt av det. Boken är skriven och nu ska den få ligga i min dator ett tag. Sedan ska jag ta mod till mig att läsa den själv. Sedan får vi se vad jag gör med den. Kanske så läggs den undan i gömmorna...oavsett så har den fyllt sin funktion. Jag har fått berätta min version av mitt liv!
