Många tankar och funderingar

Att vara älskad och att känna sig älskad är två skilda saker. Kärlek kan visas på många sätt, men även att inte älska någon kan visas på många sätt. För mig kan kärlek visas genom beröring, att hjälpa och att vara närvarande. En man kan befinna sig i samma rum men det betyder inte att man umgås för det. Är personen inte närvarande så befinner den sig inte på samma yta ändå.

Jag plockar undan, städar och försöker få det att se hemtrevligt ut. När ingen märker någon skillnad utan säger inget och sätter sig ner och gör det som de alltid brukar göra: Surfa på mobilen eller sitt vid datorn så känns det väldigt otacksamt. Det känns som att det är det jag är till för, att städa och få mat på bordet.

Ibland kan jag tänka på hur jag skulle vilja ha det. Att hjälpas åt och vara närvarande. Fråga hur dagen har gått. Hur det är med resten av familjen och verkligen få mig att känna att de bryr sig. De frågar inte bara för att utan de bryr sig verkligen.

Jag kan ibland känna mig som att jag kommer sist. Först är det jobbet, sen är det jobbet igen och återigen jobbet. Sen kommer förening och till sist familjen. Jag skulle vilja ha det tvärtom.

Jag förstår att jobb är viktigt att ha men det jag menar är att när personen faktiskt har slutat jobbet och är hemma så skulle jag vilja att personen var mer närvarande.

Ja jag gnäller. Det är en gnälldag, jag vet, men så är det ibland. Igår så la jag mig med tårarna i ögonen. Jag kände mig så fruktansvärt ensam och då hade jag ändå familjen i huset. Inte alla men en del. Jag saknar någon att prata med. Någon som förstår. Jag har min samtalskontakt och jag skulle varit där i torsdags men jag fick lämna återbud. Hade en sjuk pojke hemma.

Jag undrar när jag ska kunna sluta och gå och samtala. Jag har gått och pratat nu i 15 år. Det började med kvinnojouren, sedan med psykolog och nu hos en sjuksköterska. 15 år. Det är en lång tid. Jag har en hel del i bagaget så det är klart att det tar sin tid men frågan är om jag någonsin kommer att kunna känna mig hel igen.

Ärligt talat så fasar jag lite för hur barnen växer och blir större. Ju äldre de blir ju mindre behöver de mig. Vad ska jag göra när barnen växt upp? Det är ju dom som varit mitt liv. ÄR mitt liv. Det är dom jag lever för. Nu har jag barnbarn med som jag lever för.

Jag och min näst äldsta son pratade om döden igår. Jag är rädd för döden. Rädd för att inte veta hur jag kommer att dö. Kanske tur det men samtidigt så vill jag veta för jag vill inte lida. Jag förstår inte varför vi föds till en värld som vår för att sedan dö.

Mörka tankar men det är just det dom är…tankar. Många br på dom men jag skriver ner dom…ibland. Mest för att få ur mig det jag tänker på och känner. Det var ändå ett tag sedan som jag öppnade upp mitt inre rum.

Nu ska jag ta mig en kopp kaffe och försöka göra lite nytta. Ha en bra dag!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *